Ni med vuxna barn

Mina "barn" är 25 och 42 idag.
Fick första som artonåring och sista vid 35.
Alltså ett glapp på sjutton år, och två olika småbarnstider då äldsta var snudd på vuxen när yngsta kom.

Min äldsta var den lugnaste ungen ever, aldrig missnöjd eller gnällig och sov som en stock från första början i sin spjälsäng. Fick eget rum vid två års ålder utan minsta problem.

Lilla sov knappt en hel natt innan ca 3-4 års ålder och skulle absolut ligga kloss intill mig annars gick det inte att sova.

När lilla var några år så flyttade stora hemifrån, men saknade sitt syskon så han t o m bad om att få barnvakta emellanåt. Vilket ju var helt ok och då kunde vi föräldrar göra lite vad vi ville. Och sova ostört!

Det känns toppenbra att de är vuxna idag, den äldsta har egna barn numera också så jag har två barnbarn. Jättekul!
Den yngre vill vänta och det tycker jag är en klok tanke. Även om jag själv fick barn väldigt ung. Men det var andra tider då.

Lever inte i en relation med någon av fäderna idag, den ena är dessutom avliden sedan länge. Den andra har jag en god kontakt med även om vi numera faktiskt inte skulle behöva om vi inte ville. Det uppskattas av vårt barn också.