Jag orkar inte lyssna på min sambo

Fy vad deprimerande ditt inlägg var. Förlåt, men jag känner bara en stor tacksamhet till att jag inte lever så utan har "skött" om mig själv de senaste 5 åren. 

Vill du lämna? Tror knappast det hjälper att säga till henne när hon är så självupptagen.

Alltså jag reagerar fysiskt på hennes pratande. Det dränerar mig på energi.. Det låter kanske märkligt men det är som att öronen inte klarar av att lyssna längre. Ibland försöker jag verkligen engagera mig med hjärnan kan inte ta in mer. Kan inte sortera informationen.

Då är vi i typ samma sits du och jag. Min sambo pratar också så otrolig onödigt mycket om totalt ointressanta saker. Jag säger då och då till henne men då kommer det här " Man måste kunna prata med varandra i en relation, ska vi gå omkring helt tysta då. Du säger ju aldrig någonting och jag tycker kanske inte det är så roligt om du pratar om något idrottslag osv..." 

Nej. Det är faktiskt ett litet helvete att han en partner som är så otroligt självisk att plåga mig med en massa ointressant struntprat. Dessutom när det väl är något viktigt kan det vara att jag förstår efter de 3 första orden men hon måste fortsätta prata om det i typ 10 minuter. Kvinnor skärp er!!!

Frågar hon inget om ditt? Frågar du inget om hennes, eller snarare följdfrågor på det hon berättar?

Kanske är ni båda lika ointresserade av den andre, och varför ska man då vara tillsammans.

Precis min tanke.

Att bara prata om sig själv är såklart inte trevligt, men samtidigt låter ts fullkomligt ointresserad av sin partner.

Gissar du har mycket annat som bidrar till stressen t ex på jobbet, barns aktiviteter, etc. All information som ska sorteras blir kanske för mycket. Det är appar hit och dit, dubblering av info i Teams och Outlook, etc. Informationen man överöses med i sitt dagliga liv blir bara mer och mer.

Jag tror att lösningen är att hitta något som båda gillar att prata om. Kvinnor gillar att prata. Vi pratar gärna om politik här hemma (framförallt Israel och Trump just nu) och så kollar vi olika föreläsningar om samhälle och kristendom på YouTube och diskuterar dem. Väldigt stimulerande för oss båda!

Sen frågar vi såklart varandra om jobbet och ber om råd om det är en svår situation och så. Jag frågar om hans intresse och han om mitt.

Just nu planerar vi semestern också. Det blir också en hel del pratande.

Kontentan är att enligt min erfarenhet gillar kvinnor inte tystnad och om mannen är tyst så babblar hon på mer. Det gäller alltså att hitta nåt gemensamt att prata om.

Vi snackar mycket om allt möjligt mellan himmel och jord. Har quiz och skämtar om allt möjligt och djupa samtal om livets svårigheter och så vidare. Min partner pratar dock mer än mig och ibland kan det väl kännas lite invaderande. Ibland vill man ju bara vara ifred med sina egna tankar också. Lite grann låter det som att du inte orkar lyssna på vardagligt prat. Men du kan väl säga nåt själv också, berätta om din dag för henne. Det ska väl komma från bådas håll kan man tycka.

Parterapi?

Jo jag gillar vardagligt prat, men vardagligt prat om lite allt möjligt, och om intressanta saker ibland också. Inte bara långa monologer.. Samtalsämnen där jag får svårt att deltaga i. Typ vad som har hänt på jobbet.. Och det snackas om att den sa det, och då sa den andra sådär, och hon som brukar säga så hon sa sisädär istället, och då blev den sur osv..

Det är inte ett inbjudande snack där jag kan va med och bidra utan det blir att jag står och nickar och säger jaha..