Diagnoser i förhållande, tips?

Min partner har autism.

När det gäller hushållssysslor så, även om det låter tråkigt, har vi ett slags schema. Vi har också delat upp huset i delar efter en slags Flylady-idé, så vi har ett veckoschema och ett mer långtidsschema med saker vi gör. Exempelvis dammsuga varje vecka, men storstäda vardagsrummet var sjätte vecka. Och då bara vardagsrummet. 

Vi har delat upp sysslorna så att hon får göra saker som inte tar så hårt på hennes ork. Hon behöver till exempel aldrig diska eller dammsuga, hon klarar inte diskvatten eller att hantera dammsugaren, men å andra sidan tar hon badrummet (torkar av speglarna, handfatet, toan) i fem minuter varje dag, vare sig det behövs eller inte, för gör hon det barje dag så blir det aldrig jobbigt, och hon tar det mesta med tvätten. 

.Vi är också noga med att alltid städa tillsammans. Aldrig att den ena sitter i soffan och den andra bitter-städar. Undantag om någon är sjuk så klart.

Det gäller att prata om det, och komma överens, och se varje kompromiss och åtagande som en liten seger, inte bara för en själv utan även för, kanske särskilt för, den som faktiskt har funktionsnedsättningarna. Det kanske låter fånigt/barnsligt. Och att lyssna på och tro på, när den andra säger att "det här tycker jag är jobbigt/svårt/otäckt", och försöka avgöra, tillsammans, vad som skulle funka, vad man kan jobba på och var som faktiskt inte går.

Så identifiera vad som behöver göras och hur ofta, och vem av er som klarar av varje sak bäst. Ta även med andra saker än rent städ. Min partner är en klippa på att hålla rätt på räkningar, papper och listor till exempel. Det är också en del av hushållsarbetet. Och sen, när ni är överens, inkräkta inte på varandras sysslor om det inte är absolut nödvändigt. Det är att ogiltigförklara den andres insats och ingen vill känna "varför gör jag det här, du gör ju ändå bara om det" och så hamnar man där igen.