Sonens har komplex för sin längd - hur hantera?
Han är ju inte kortare än genomsnittet? Han är ju medellång? Hans problem sitter i huvudet och han behöver psykologhjälp. Byt till en annan psykolog! Är alla hans kompisar 180 cm? I så fall är det väl det som är "problemet", alltså att han av en slump råkar ha enbart väldigt långa kompisar? Hur har hans fått uppfattningen att han skulle vara "kortare än genomsnittet"? Har nån sagt det eller har han läst det på nätet? Det kanske inte hjälper att visa honom fakta eller be skolläkaren förklara hur det egentligen är för han har nog bestämt sig för att det är så som han tror att det är. Det enda som kan hjälpa honom är nog att träffa en psykolog som har kunskap om dysmorfobi. Förhoppningsvis är det en "tonårsnoja" som går över.
Funderar lite över en sak du skriver "jag har svårt att se det som extremt kort"... Han är ju absolut inte extremt kort, inte i närheten, han är inte ens kort utan medel? Du skriver att du har dejtat killar som är 175 och kortare - okej ja, det har nog de flesta av oss eftersom det är den vanligaste längden på män... Du skriver också att du förstår att det är jobbigt att alltid vara kortare än genomsnittet - men det är ju just det han inte är? Det låter som om du håller med om att det är så och du bekräftar hans uppfattning när ni pratar om det? Det känns på nåt sätt lite som om du till viss del delar hans uppfattning om att han skulle vara åt det kortare hållet? Du skulle kanske kunna fundera lite över vilka värderingar du själv har och hur du uttrycker dig... Menar inte på nåt elakt eller ifrågasättande sätt nu utan det var en tanke som slog mig när jag läste.
(Jag är själv 160 cm och det är väl okej nu när jag är tant men från det att jag gick på treårskontroll på BVC tills jag började gymnasiet så var det ett jävla liv... Jag släpades till diverse experter som skulle utreda varför jag var "dvärg" (det hemska ordet...) Och det var provtagningar hit och undersökningar dit och jag fick stå i trosor inför än den ena och än den andra gubben eller tanten. Det var dietister och fysioterapeuter och barnspecialister och psykologer och Fan och hans moster under hela min uppväxt. Och alla i min omgivning var inte särskilt snälla... Det jobbigaste var nog att folk trodde att jag var fyra när jag var sju, att jag var åtta när jag var 12, att jag var 12 när jag var 15 och att jag var 14 när jag var 21(!). Jag blev alltid behandlad som en bebis och alla utgick från att jag hade lägre intelligens än mina jämnåriga bara för att jag var mindre och såg yngre ut. Så jag förstår mer än väl hur jobbigt det kan vara. Om nån tycker att jag verkar oförstående.)