Sparka ut sitt barn

Jag blir verkligen förvånad över responsen på familjeliv när det kommer till vuxna barn, och att man som förälder ska ha empati för dem om fortsatt stötta dem, med en livsstil som få ser som något eftersträvansvärt.

At få igång sitt vuxenliv med arbetet och eller utbildning i 18-20 årsåldern är en del i att lyckas även senare. Och i min värld för man sina barn en otjänst om man låter dem leva på ett sätt som faktiskt inte fungerar. Jag fattar att det låter hårt att "sparka ut dem", men vuxna människor behöver också växa upp och att vara tydlig kan också vara ett sätt att få dem att ta tag i sitt liv.

I min värld är det inte rimligt att inte jobba eller plugga i denna åldern Och personligen skulle jag försökt göra livet enklare, genom att faktiskt ställa krav på jobb, skolan och/eller kontakt med vård, eller socialtjänst. För det ingår inte i mitt liv att låta mina barn leva som parasiter utan riktning och hjälp. 
Det låter kanske hårt, men om ens barn inte blir vuxet, så kommer de få det oerhört tufft den dan man själv går bort. 

Jag vet inte riktigt varför folk förutsätter att någon som funderar på att slängas ut sitt barn kommer att göra detta helt utan empati och ogenomtänkt.

Isåfall hade väl frågan varit en annan.

Det är väl rimligt att bolla en sådan stor sak INNAN man gör något och likaså är det väl rimligt att tycka lite olika, utifrån vilka erfarenheter man har i livet.

Vid 23 års ålder är det dags att växa upp. Och det är ingen rättighet att som vuxen bo hemma i avvaktan på att någon annan tar tag i situationen.