Vad göra? Sonens flickvän har ett självskadebeteende

För att skydda mina barn skulle jag försöka få sonen att bryta, satsa på utbildning, spännande resor mm.
Jag är nu så gammal att jag sett flera kvinnor med ärr på armarna växa upp, skaffa barn och ha stabila jobb.
Men de 3 av mina vänner jag tänker på har  2 st ADHD en har fortfarande skev kroppsuppfattning och en är typ världens stabilaste och tryggheten själv.

Är jätteroligt då jag fått veta att sonens flickvän skurit sig själv i armarna tidigare. De har setts i ett år och hon har verkat psykiskt stabil vad jag sett 

Jag har ingen erfarenhet av självskadebeteende men är nu djupt oroad då jag är rädd att min son blir påverkad negativt av att vara ihop med någon som kanske mår så dåligt att den skadar sig? 

De är bara 22 år och inre vuxna. Jag vet inte hur ofta det hänt men enligt källor så hände det för något år sen alltså innan hon och min son träffats.

Jag känner henne knappt då vi inte bor i samma stad, min son och hon bor inte ihop men ses dagligen. 

Jag behöver råd från er som har erfarenhet av att skära er i armar eller vet hur detta kan utvecklas. Kan det vara en engångsföreteelse eller gör man så här om man passerat en gräns? Krävs det alltid professionell hjälp för att bli frisk. Vad för råd kan jag ge min son? Det är hans första tjej och jag vill inte skrämma upp men vill också att han ska vara stark i sig själv och inte hamna i en osund relation och bli medberoende.

Jag kan inte prata med henne eftersom vi knappt känner varandra

Hej.
Jag har själv ett förflutet med självskadeproblematik, jag skar mig i armarna- inte så djupt att jag fått ärr men nog för att göra ont och förflytta smärtan dit istället. Jag har haft, och har fortfarande lite, ätstörningar så som hetsätning/bulimi och just det triggas fortfarande om jag mår dåligt.

Att skära mig i armarna är långt borta och har inte hänt sen jag var tonåring men jag inledde ett förhållande med en man som inte heller mår bra och när hans psykiska ohälsa gjorde sig påmind så blev jag oerhört påverkad av det. MEN då har ju även jag det som bakgrund och alltså inte svårt att trigga. Trots att jag egentligen är frisk så drog han med mig och när det tog slut så kändes det som att världen gick under. Jag VILLE ju finnas där för honom, hjälpa honom att må bra. I med och motgång vid varandras sida. 

Normalt så kommer inte den andra parten utveckla ett självskadebeteende, det smittar liksom inte, men det kan vara fruktansvärt jobbigt att vara tillsammans med någon som inte mår bra. Då är det viktigt att veta att ta hand om sig själv och kanske även att ta hjälp av samtalsterapi - för sin egen skull. Och att kunna avsluta om skeppet sjunker totalt. 
Men det är sorgligt om folk är rädda för andra människors psykiska mående och undviker förhållanden pga det. 

Utgå från att hon mår bra nu, men berätta för din son att du/ni finns där som stöd om hon skulle falla tillbaka.
De kanske blir världens lyckligaste tillsammans?

Tycker det låter märkligt att du skriver att de är 22 år och inte vuxna, man är väl definitivt vuxen vid 22 års ålder, mognaden kan väl diffa lite, men vuxen absolut. Du drar det väldigt långt direkt, varför skulle någon bli medberoende över en sak som hänt för flera år sedan? Om den här grejen bara kommit upp i förbifarten tror inte jag det finns anledning att vara såhär orolig, däremot kan det ju vara lämpligt att prata med din son och bara höra hur det är med dem om det känns som att något är fel. Däremot vara respektfull och inte nämna allt det du skrivit här direkt, det vore inte särskilt schysst mot honom och speciellt inte tjejen, hon kanske är världens finaste härligaste tjej men som hade det jobbigt för några år sedan.