Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

Det låter lite som det vi upplevde. Skolan skällde och klagade ständigt och skrev otäcka saker om vad han hade påståtts gjort i en liten bok som skickades hem. Sista gången skrev de att min son slagit och sparkat en annan pojke och sagt att han inte var värd att leva .
Jag frågade sonen, han sa att han inte förstod alls. 

Jag skrev till skolan, detta såg jag som allvarligt ville ha ett möte med skolan, för att diskutera. Då skrev de tillbaka att allt var ett missförstånd!! 

Då bestämde vi att min man tog en dag ledigt och var med en hel dag i skolan. För att se vad som pågick och prata med fröknarna. 

Efter denna dag fick vi inga mer klagomål. 

Upprnbarligen hade vår son blivit någon typ av syndabock, som lärarna hade använt för att avreagera sig på. 

Känner verkligen igen detta som TS skriver om hur lärare resonerar! 

Har en vuxen son som hade problem i både förskolan och grundskolan där alla lärare enbart skällde på honom och talade om för honom på vilka olika sätt han var dålig och vad han gjorde fel. Blandat med att de frågade honom vad de skulle göra - som om han skulle veta det. I högstadiet var han rejält deprimerad efter att mestadels haft sådana lärare (det fanns ett undantag ett år, men den läraren lyckades inte väga upp för alla de negativa lärarna tyvärr).

Hemmasittare största delen av högstadiet, det enda lärarna tjatade om var att han måste ha en diagnos. För ALLA normala barn trivs i skolan, sa de. Psykolog som vi gick till sa att han behövde mer utmaningar och stimulans samt att bli sedd i skolan. Men det kunde lärarna absolut inte hålla med om. De hade ju rätt - det var fel på honom, han måste ha en diagnos. Det kunde absolut inte vara något skolan gjorde fel. 

Det löste sig i slutändan genom att han slapp undervisningen och enbart behövde göra alla betygsgrundande uppgifter hos specialpedagogen.

Fick vila efter grundskolan ett år.

I gymnasiet kom han till en skola där lärarna såg honom som en vanlig kille. De visste inget om hans bakgrund. För första gången sedan han började förskolan sa vuxna i skolan något positivt om honom!!!  Ja, då funkade ju allt helt bra. Han gick ut med högsta betyg i hela skolan.

Hans självkänsla är dock i botten efter alla år med lärare som har klagat och klagat och klagat och beskyllt honom för olika saker som han inte gjort. Tror att vissa pojkar lätt blir syndabockar tyvärr. När jag ibland på väg till jobbet hör lärare för de yngre åldrarna prata så hör jag hur de resonerar helt konstigt kring hur barnen borde bete sig. Deras syn på vad som är normala barn skiljer sig mycket från min syn i varje fall.

Att han nu på universitetet får massor av positiv feedback från lärarna och att de andra studenterna ber honom om hjälp med uppgifter ibland räcker inte för att han själv ska känna att han duger tyvärr. Kanske kommer det bli bättre så småningom. Håller tummarna för det. 

Detta är en enskild berättelse, jag har ett trauma efter de här åren och att skriva här hjälper mig faktiskt att bearbeta litegrann. Varför ställde vi inga krav på skolan istället för på sonen under hans uppväxt. Vi tvingade honom att anstränga sig långt över sina gränser för att anpassa sig till lärarnas olika knäppa krav. Jag hade en sådan blind tro på att lärare ändå på något sätt har koll och vill alla barn väl. Alla lärare vill inte alla barn väl. De ogillar faktiskt vissa barn. Jag borde såklart bytt skola. Det är vi föräldrar som är skyldiga till att han har haft en hemsk uppväxt, inte skolan. De förstod inte bättre. Vi förstod inte heller bättre. Sonen får betala priset, troligtvis i resten av sitt liv.