Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

Det är ju därför läraren har verktyg såsom att ge barn konsekvenser, t ex skicka ut dom. Nu går mitt barn i en skola i utlandet men de har tydliga uppföranderegler. Saker som leder till en överskridelse i tre olika nivåer. Landar barnet i den högsta nivån så riskerar de att bli relegerade. Saker tacklas via möten med skolledning och att skolan berättar vad de förväntar sig.

Det tycker jag är bra. Lärare ska inte och borde inte göra annat.

Mitt barn har utretts och jag håller helt med Gile. Det är helt andra saker än störande beteende i skolan som man undersöker. (Mitt barn har ju inget sånt.) Att störa i skolan är en följd av att som adhd-barn utsättas för alldeles för hård press, inte ett diagnoskriterium. 

Utredningen har innehållit begåvningstest (flera olika parametrar), undersökning av hemsituationen, barnets förmåga att hålla fokus mm. Föräldrar, barnoch lärare har fått fylla i formulär och blivit intervjuade och utredaren kontrollerar att samtliga intervjusvar och formulärsvar är samstämmiga. Man kontrollerade barnets förmåga att avläsa ansikten. Man undersöker också om det finns bakomliggande trauma som skulle kunna vara orsak till problemen och om den psykiska ohälsa som i vårt fall också finns är orsakad av funktionsnedsättningen eller om funktionsnedsättningen finns där tillfälligt på grund av den psykiska ohälsan. Man ser också på beteenden som inte är ett dugg problematiska men också en del av adhd-diagnosen och om även de funnits i barnets hela liv. Och lite till. 

Med så omfattande undersökningar har jag svårt att tro att det är annat än mycket enstaka som blir feldiagnosticerade OM det inte är som Gile skriver att det finns oseriösa aktörer som utför dåliga utredningsr mot betalning. 

Det kommer alltid finnas barn som inte fostras hemma och den typen av föräldrar är omöjliga att nå så jag tror faktiskt det är ett olösligt problem! Hur ska skolan hinna med den uppgiften? Idag väljer man att ge ungarna diagnoser och kanske medicin så har man flyttat problemet! Hörde nyligen en dokumentär där flera unga ville ha bort sin diagnos som i ung vuxen ålder kan bli en belastning!! 

Vill bara helt ovetenskapligt lägga till något om förekomst av npf-diagnoser. I mitt yrke träffar jag många psykologer mfl som arbetar med ungdomar som hamnar på HVB. Npf-diagnoser är inte ovanliga i den världen. En vanligt uppfattning bland personal som arbetar på hvb är att ca 25% av ungdomarna med diagnos är feldiagnosticerade, dvs de har fått diagnos fast deras beteenden i själva verkat haft sin grund i miljöfaktorer. 

Värt att reflektera över, tycker jag även fast jag inte alls har belägg för detta. Vore intressant att beforska tycker jag. 

Förr (inte SÅ länge sedan) så satte man ytterst ogärna psykiatriska diagnoser på barn och unga eftersom de riskerar att BLI sin diagnos! Jag tror det var bra!!

Och i takt med att fler barn får psykiatriska diagnoser så utökar man väl personaltätheten på våra förskolor och ser till att det finns FLER trygga vuxna i skolan och på fritids? Inte snålas det väl?

Lobotomering var också en mycket ansedd metod, då den var populär.  Den utvecklades av en Portugisisk läkare, Egas Moniz, och han fick till och med Nobelpriset för detta, 1949.13000 personer i Norden lobotomerades, den senaste i Sverige 1969. I Danmark lobotomerade man ända fram till 1983.
Jag tog exemplet med lobotomi för att visa hur man kan som samhälle totalt ändra sin syn på en medicinsk metod.

Jag menar inte att ADHD medicin är lika farligt som lobotomering, jag ville framhålla att vi ändrar vår syn på medicin och metoder med tiden.