Är det vanligt att barn blir omhändertagna med LVU?

Man kommer att samtala och lägga upp en plan för att hålla tillbaka hemmasittaren i skolan. Som regel är det enklare för skolan att gå resurserna och sätta in stöd och anpassningar med Soc bakom ryggen. 

Eller är det ni föräldrar dom håller barnet hemma? I då fall kan det bli tal om LVU. 

Varför har barnet blivit hemmasittare?

Ska stå få där och inget annat.

Tack för svar.
Nej, det är han som inte vill gå till skolan. Inte vi som håller honom hemma.

Antar att det är en orosanmälan till Socialtjänsten? Skolan är ålagd att göra en orosanmälan om eleven inte kommer till skolan, eftersom det är skolplikt. Ofta finns det en regel i kommunen om att efter ett visst antal veckors frånvaro, som inte beror på en tydlig sjukdom, behöver skolan orosanmäla. En orosanmälan är för att familjen ska få hjälp i den situationen som är av socialtjänsten och att skolan vill samarbeta med socialtjänsten om eleven.

Oavsett om frånvaron beror på sjukdom eller ej, så behöver skolan göra en kartläggning om varför eleven är hemma. Där involveras också eleven och familjen. 
Utifrån kartläggningen, som presenteras i ett möte och som också ska sammanfattas skriftligt, ska en plan växa fram. Med steg hur man ska arbeta för att eleven ska kunna gå till skolan.

Man behöver involvera barnet, vad ska eleven säga när den kommer tillbaka till sina kamrater? Det som hindrar barn att gå tillbaka är ibland inte samma sak som fick dem att stanna hemma.

Ofta behöver återgången ske gradvis och anpassningar och eventuella förändringar behöver göras. Specialundervisning, undervisning i liten grupp, eller vad annat som kan behövas för att eleven ska gå till skolan.

Ja, man får väl hoppas att de lyckas prata honom tillrätta då. Vi har gjort allt vi kan utan att lyckas, så vi hoppas att de lyckas bättre. 

Ingenting som vi försökt med har lyckats. 

Problemet är inte ovanligt. Det är oftast inte föräldrarnas fel att barnet är hemma. 

Vad säger sonen är orsaken till varför han inte går till skolan? Hur gammal är han? Hur länge har det pågått?

Min ena son är ibland extremt motvillig till att gå till skolan då han tycker att de flesta lektionerna är urtåkiga och att han inte lärt sig något. Han är en smart unge som har alldeles för lätt för sig och därmed behöver utmanas med svårare uppgifter. För att få de svårare uppgifterna behöver han visa att han kan de befintliga som han inte gör gör att de är gör lätta (hans tvillingbror är lite lika dan). Nu har de (tack och lov) börjat få lite svårare uppgifter och det är lite enklare iaf.

En LVU är ovanlig.

Nej, det är inte vanligt. Vissa att du vill ta emot frivilliga insatser som erbjuds och kom på möten, så får ni hjälp. 

Vad tror ni ligger bakom problemet? Svårt att hänga med, mobbning, psykisk ohälsa? Om han inte vill prata med er så se till att han får annat stöd. Någonting är ju inte som det ska i så fall så bra att skolan tar action så han får stöd. Man måste ju ta itu med problemen :) Alla barn är värda att få må bra! 

Är väl just det som gör mig lite orolig. Jag är inte så säker på att det finns några "insatser" som kommer öka hans motivation att gå till skolan, eller att ens vill delta i vad insatser som som skulle föreslås. Han har heller inte 100% frånvaro utan han går till skolan varje vecka, men har ofta frånvaro varje vecka också. Det gör att det gör att den totala frånvaron blir hög.

Har socialtjänsten något slags "program" eller hur fungerar det? Som förälder går det inte att påverka mer än vad vi redan gör. 

Det är olika i olika kommuner. Ofta behövs både insatser från Soc och anpassningar från skolans sida. Det är inte helt lätt, lösningarna måste anpassas efter situationen/eleven. 

Har han berättar varför han inte vill gå till skolan?

Finns det misstanke om tex adhd eller autism? Inte sällan är det sånt som ligger bakom. 

Om ni inte redan har kontakt med psykiatrin så sök det omedelbart. Det kan ta lång tid innan man får hjälp på grund av köer. 

Vi har barn med hög skolfrånvaro och har fullkomligt vidriga erfarenheter av Socialtjänsten, men enligt alla våra vårdkontakter är det extremt ovanligt att utsättas för det vi har råkat ut för. Det absolut vanligaste, enligt våra vårdkontakter, är att Socialtjänsten gör alldeles för lite och inte ens omhändertar barn som vården anser borde ha omhändertagits för länge sedan. 

Min erfarenhet är att Socialtjänsten brister i kompetens kring sånt här. Så var noga med att de tar in stöd från psykiatrin, som, om det gäller psykisk ohälsa eller funktionsnedsättningar, är mycket mer insatta. 

Det bästa scenariot nu är ju att Socialtjänsten kan samordna insatser från skolan, de själva och psykiatrin och på så sätt hjälpa ditt barn tillbaka till skolan. Som någon skrev, man ska börja väldigt försiktigt - en lektion i veckan tex, och sen låååångsamt bygga på. 

Mina erfarenheter av Socialtjänsten gör att jag vill råda dig att spela in alla era samtal och direkt efteråt namna ljudfilerna med vilka som närvarade och vad mötet gällde. Ta också egna anteckningar om vad som bestäms och av vem. Risken att ditt barn tvångsomhändertas är mycket liten (om du inte är missbrukare och ni lever i misär). 

Mitt råd, baserat på egen erfarenhet, är också att man tyvärr bör gå med på saker som man själv inte tror är bra för barnet, eftersom de annars säger att man inte är villig att samarbeta för barnets bästa. Förklara varför du tror att det är dåligt, men ändrar de sig inte så gör som de säger. Det är bra både i de fall de har fel - för du blir av med dem fortare om du lyder, men så klart också i de fall där handläggaren faktiskt är duktig och ser saker som bör förändras som du själv inte har tänkt på. 

Du har rätt att byta handläggare, kan vara bra att veta.