5-åring med misstänkt neuropsykiatrisk diagnos...

Det är inte barn med npf-diagnoser som förstör. Det är vuxna som sätter de barnen i helt fel miljöer som bär skulden.

Dags att tänka efter. Barn får inte diagnos direkt vid födseln.

Oj, vilken mardröm att ha en sådan familjesituation. Ni kan ju aldrig koppla av och njuta av barnen och livet som en familj.

Dessutom kan ju den här killen skada sig själv eller någon annan?

Det är verkligen en jobbig vardag.  Undrar varför det kan bli så här?

Att barn kan agera så här destruktivt och respektlöst. 

Man blir ju orolig för den här killens framtid.

Är mer oroad för en sk vuxen man som lägger på mer stress på TS i denna situation. Det är ett BARN.

För det första finns det familjer där ett barn har en diagnos, men det andra inte har det.

För det andra har jag besökt specialklasser för barn med ADHD, mindre grupper, där de arbetar på ett sätt så att barnen orkar med skolan. I de klasserna kan det vara lugnare och mer arbetsro än i de vanliga klasserna ibland.

Så lägg skulden där den hör hemma,  på politiker som inte vill betala för specialklasser och på skolmyndigheter som tidigare har hävdat att alla barn ska integreras i vanliga klasser, även om de inte klarar det.

(Det senaste från politiken är att OBS- klasser ska skapas, där man buntar ihop elever med olika svårigheter, så att ingen av dem får vad de behöver. Det är obegripligt, när det finns pedagogik som hjälper vid olika svårigheter. )

Jag tycker synd om alla barn, både de med och de utan diagnos som måste utsättas för sådana här experiment!

Vi visste inte att någon av dem hade diagnos när tredje kom...

Den ena sonen var väldigt "vild" som liten. Dock något lugnare än lillebror. Men han var också utåtagerande och slogs. Fick stänga in mig bakom barngrinden för att han stod och kastade saker på mig, han bets och förstörde saker. Han grät och skrek direkt något var nytt. Vägrade använda nya kläder, nya kläder när det var ny säsong t ex gummistövlar efter en period med gympaskor. Allt var jobbigt. Att byta inredning hemma gjorde att han fick massiva utbrott och grät över detta i flera veckor osv. I skolan kunde han inte sitta still. Han ålade på golvet, rev sönder papper, hamnade i bråk med andra barn osv. Han lekte mycket med eld och gjorde farliga saker osv.
När han fick diagnos och sen medicinering så var det som att vända en hand. Sedan dess har han gått i skolan utan problem, har godkänt i alla betyg, är trevlig, omtänksam och väldigt hjälpsam. Det som är mest framträdande med hans problematik idag är hans bristande aptit och att han har svårt att sköta hygienen.

Sätt gränser, våga säga ifrån och markera tydligt så blir det inte lika kul. Han beter sig som Han gör för att han får uppmärksamhet men inga negativa konsekvenser alls. 

Om ni exempelvis bakar och han börjar kasta saker säger du först ifrån och att ni plockar undan allt om han inte slutar. Fortsätter han så plocka undan, det blir inga kakor. 

Våga visa känslor också, idag tror många att barn kommer få trauma för livet om man som förälder visar att man är arg. Det är tvärtom bra att barn får lära sig hur andra känner när de missköter sig. Jag pratar inte om att man helt ska tappa kontrollen men att låta arg är inte farligt. 

Känner igen det mesta du skriver från mitt eget barn. Vi undersökte autism m.m, köade till resursskola, övervägde om det fanns ett begåvningshandikapp mm för problemen var enorma. Efter att ha fått fungerande adhd-medicin (vilket tog sin tid att prova ut, som ni säkert vet med tidigare barn) är barnet fortfarande klart mycket mer överaktiv än många jämnåriga MEN det som i stället visat sig är att hon är särbegåvad och faktamässigt långt före sina jämnåriga i de flesta ämnen (dock inte de ämnen hon saknar intresse för). I efterhand tänker jag att förskolan var en plåga av uttråkning för barnet. Kanske samma för er utifrån hur ni beskriver sonen?  Skolan blev en total vändpunkt. Kändes först otänkbart att lämna barnet på en öppen skolgård eftersom vi hade haft otaliga rymningar, men den friheten gjorde stor skillnad. När väl aktivitetsnivån gick ner från att vara så stor att det inte gick att vara tillsammans med andra barn, det vill säga ner till mer "normal" hyperaktivitet, gick det sociala mycket bättre. Plötsligt är det en väldigt påhittig, driftig och ivrig person som har lätt att få vänner, och då går spiralen åt rätt håll när det gäller det mesta. Hoppas på samma för er. Vet att det är OTROLIGT jobbigt, kan bara tänka mig hur det är med flera barn som har det.