Varför sägs det att man ska vara ärlig mot sig själv?

Vänd på frågan, varför ljuga för sig själv?

Ge exempel där du tycker att man inte behöver vara ärlig mot sig själv. 

Om man ljuger för sig själv kommer sanningen slå till som en käftsmäll förr eller senare.

En person som inte kan vara ärlig mot sig själv skadar både sig själv och andra. 

För att om du ljuger för dig själv så ljuger du högst troligt även för partner, familjen och omgivningen också...
Vilket skadar dom som litar på dig. Och du skadar dig själv också. 

Läs random relationstrådar här på sajten så förstår du varför ärlighet/självinsikt är viktigt.  

Det var vad min våldtäktsman försökte komma undan med i tingsrätten.  Han hade inte gjort något fel. Han bara skojade lite.  Han trodde inte det var så farligt.  Han ville inte skada mig. Nej nej.. Han var ingen våldtäktsman,  han var utbildad och smart. Det var ju uppenbart att jag ljög. . Jag var bara en oansenlig nolla och barnflicka i familjen.  Han var knappt ens otrogen...

Killen saknade självinsikt så det sjöng om det. 

För att man går vilse annars.
Om jag ska försöka lösa ett problem utifrån vad jag tror eller tycker om en sak så kanske jag inte har rätt förutsättningar.
Jämfört med om jag först får klart för mig (ÄR ÄRLIG) med vad problemet egentligen är. Då är det lättare för mig att ta mig an det på rätt sätt. Och chansen att jag löser det är större.
Så tänker jag. 

Tack för era svar :)

fast vad innebär det egentligen, att vara ärlig mot sig själv? Kan någon ge konkreta exempel?

och den som ljuger för sin omgivning försöker högst troligt även lura sej själv

Betyder inte att han saknade självinsikt.
Är inte särskilt konstigt att någon som våldtar också skulle ljuga för att slippa konsekvenser

Till exempel: känner man att något är fel så är det bättre att erkänna det än att hitta på en massa undanflykter.

Känner du att något är fel i din kropp så är det bättre att söka vård och möta sanningen. I bästa fall visar det sig inte vara något farligt. I värsta fall, om det visar sig att du är sjuk, så har du i alla fall sökt vård och kan få hjälp. En anledning till att det går för långt för en del är de ljuger för sig själva, försöker intala sig att det inte är så farligt, att det kommer gå över. Sen går det så lång tid att sjukdomen inte längre går att bota.

Om du är intresserad av en person som inte tar några initiativ till kontakt med dig är det bättre att erkänna för dig själv att det inte kommer bli något och gå vidare. Om du ljuger för dig själv om att personen kanske bara är blyg, har tappat bort dina kontaktuppgifter, egentligen är intresserad men inte vågar ta kontakt osv kommer du slösa tid på en människa som du ändå aldrig hade någon chans med. Du kommer krossa ditt eget hjärta genom att lura dig själv in i en kärlekshistoria som motparten aldrig ville vara del av.

Det finns såklart många fler exempel men det där är två vanliga saker folk kan ha svårt att vara ärliga mot sig själva om.

Lögn: Jag får inga dejtar då alla tjejer/killar är dumma
Åtgär: Sprider dynga på internet, ingen effekt
Sanning: Jag får inga dejtar för att tar inte hand om mitt yttre och är 100% osocial
Åtgärd: Förbättra sitt yttre och öva sin sociala förmåga. Det blrir dejter

Lögn: Jag väger mycket för jag har kraftig benstommer
Åtgärd: Finns ingen, ingen effekt
Sanning: Jag väger för mycket för jag äter för mycket godis
Åtgär: Äter mindre godis och går ner i vikt

Lögn: Min partner slår mig för jag är dum
Åtgärd: Fjäskar för partner och fortsätter bli slagen
Sanning: Min partner slår mig för att han/hon är dum
Åtgär: Lämna och slippa bli slagen

De flesta ljuger för sig själva i olika avseenden och i olika grad. Det är ofta en sorts försvarsmekanism. T.ex försöker många intala sig att de trivs med sina förhållanden och älskar sin partner, fast det kanske inte alls är så. Kognitiv dissonans är också vanligt, att man försöker relativisera eller motivera dåliga beslut eller något man ångrar, genom att ändra attityd till det.

Den klassiska lögnen i ett förhållande är väl att man skulddbelägger sin partner för utebliven sex. Själv är man felfri och totalt oförstående till hur det kunde bli så

När sanningen är att förhållandet sedan länge består av tjafs , bråk och osämja pga snedvriden syn på hushållsarbetet,  svartsjuka och för mycket alkohol.  

Men ibland är det snarare så här:

Lögn: Jag tycker minsann att jag är bra på att förhandla, även om ingen har berömt mig för det i hela mitt liv.
Åtgärd: Gå in med självförtroende, vässa argumenten och hugg i ordentligt.
Resultat: Högre lön än de som sitter och Jantar sig. Det skilde 9000 brutto/månad mellan mig och min ödmjuka kollega när vi båda lämnade stället. 

Instämmer till 100%

Men då är det ju ingen lögn. Personen behöver inte bekräftelse från andra utan vet att hen är bra på att förhandla, har shälvförtroende och klarar det fint. 

I ditt exempel tänker jag snarare så här: 
Lögn: Jag är så jävla bra på att förhandla att jag inte behöver förbereda mig med argument och fakt. 
Konsekvens: Jag går in i löneförhandlingen uran något på fötterna och landar platt. 

Resultat: Ingen löneökning. 

för att vi är alla människor och vi vill vara glada och för att vara glada så tar vi hand om varandra

Lögn: Jag duger som jag är, jag behöver inte ändra på mig , jag är som jag är. Jag tänker inte krusa någon. Duger det inte är det deras fel.

Sanningen: andra ser en som dryg översittare , konstig kuf,  osocial, gränslös , oattraktiv,  besserwisser , mobbare 

Konsekvenser:  Dålig arbetskamrat, svårt att hitta partner, ensam socialt,  kan inte behålla relationer, osams med familj och vänner, 

Vad tror du själv? Är det någonsin bra att ljuga? Leder det till något bra? En vit lögn, ok beror på vad det handlar om men annars nej. Lögner är inte bra. Vare sig till sig själv eller någon annan.

Varför det inte är bra? Ja, för att samvetet kommer ikapp och plågar en (för de flesta som har ett samvete) och gnager. Ställer till det för måendet och relationer. Ingen bra energi helt enkelt. Vara ärlig är bäst även om det kan.bli tumult.