Medelåders ätstörda tanter i lunchrummet

Hm. Sedan jag fyllde 40, typ, kan jag verkligen inte ätaså mycket som förr. För tio år sedan klämde jag lätt en hel pizza men numera är jag mätt efter en halv. Visst, onödigt att berätta det för andra hela tiden - det skulle jsg absolut inte göra - men jag kan verkligen inte äta lika mycket som förut. Och jag har aldrig varit ätstörd, aldrig ens bantat. 

Och en normalstor semla är alldeles för stor för mig. Jag delar den helst om det inte finns mindre. 

Jag bryr mig inte om andra äter mer än jag, men att jag som medelålders äter mindre portioner har inget med vikthets att göra. Jag behöver helt enkelt mindre mat och kan inte längre äta lika mycket. Jag blir stoppmätt. 

Jag skrev att jag inte gjorde det. Men när jag tänker efter kan jag absolut att sagt något i stil med att jag inte kommer att orka middag hemma efter att ha fått tårta på fikat på jobbet. Det har ingenting med ätstörning att göra utan är bara ett positivt konstaterande - tårtan var så god att jag åt så mycket att jag kommer att vara mätt till imorgon. 

Det är svårt att veta hur dina kollegor låter, men att berätta att man är mätt tycker jag inte att du kan förvänta dig att folk ska sluta med. Jag pratar aldrig om kalorier, att bli tjock eller smal av mat etc vid lunchbordet. Har kollegor som jag vet far väldigt illa av det. Men ja, det händer nog att jag berättar att jag blev jättemätt. 

Ok, det här var ju något annat än det som står i trådstarten. Jag fattar. Det låter skitstörigt. Så skulle jag verkligen inte göra. 

Jag tror att det går en fin linje mellan sånt här prat och det TS syftar på. Och att TS dessutom är känslig på grund av tidigare sjukdom och kanske drar den linjen på ett annat ställe än du och jag. 

Svårt att veta exakt hur det låter på TS jobb. Jag tycker inte att det ok att vräka ur sig okänsliga saker om viktminskning mm vid lunchbordet, och jag tycker samtidigt att om man har en ökad känslighet för prat om tex portionsstorlek så behöver man ta ansvar för det själv. Man kan inte utgå ifrån att andra ska fatta vad man inte klarar. Då kan man behöva be andra om hjälp genom att be dem sluta prata om sånt. Man kan göra det genom sin chef eller HR som kan ta upp det som en allmän vädjan till personalen att visa hänsyn. 

Jag tror också attedvetenheten kring hur man prarar inför barn om det här har ökat. Min svärmor, född på 50-talet, beklagade sig när hon var en bit över 60 att magen inte längre var platt. Jag tyckte så synd om henne. Att nått den åldern och fortfarande ha nojjor som jag förknippar främst med tonåren. :( 

Jag tror att tjatandet pågår i de personernas huvuden. De är upplärda i att man absolut inte ska äta sånt, för då blir man fet (vilket de fått lära sig är en dödssynd). I huvudet pågår en kamp mellan det de har lärt sig och det de vill och de blidkar båda sidorna genom att ta en liten bit. Det här tjatet kommer ju även utifrån, så att säga det högt är ju ett sätt att rättfärdiga sitt val inför de som finns omkring.