Medelåders ätstörda tanter i lunchrummet

Visa bara ett svalt intresse, svara med ngt oengagerat "mhm" eller svara inte alls.

Håller med om att det är tjatigt och ointressant att höra sånt pladder i tid och otid. Hellre då höra vad man faktiskt tycker om maten och vad den smakar.

Jag känner igen det där. Jag är själv medelålders och struntar i vad andra äter, om de går på några dieter eller om de äter en viss typ av mat. Jag upplever att jag får väldigt mycket information överlag av andra. Jag är socialt vältränad och lyssnar in deras behov och ställer följdfrågor men efter det är det inget som jag tar med mig. Det är också fascinerande att andra lägger märke till det jag äter och för mig är det föda. 

Ett tips är att separera dina egna känslor runt mat från omgivningens. Mat är olika saker för olika personer. Det är lust, fruktan och en stor del för vissa. Det är ett sätt att hålla kontroll och det är svårt att hålla reda på alla andras känsliga punkter. 

Vet precis vilka du menar, har flera såna på mitt jobb. Skulle klassa dom som almond moms med ett modernt uttryck. Tycker på ett sätt synd om dom för att dom verkar så jävla rigida och måste ha så sjukt mycket ångest. 

Jag brukar köra lite olika strategier beroende på vilket humör jag är på.

Om dom sitter och deklarerar hur OTROOOLIGT mätta dom är på lite mat (exempel: en kan ha med sig ett kokt ägg till lunch, alltså inget mer, och säga högt "alltså jag får verkligen inte i mig mer till lunch") så brukar jag köra någon tvärtom-grej "jasså, jag är så himla hungrig så jag är såååååå glaaaaad att jag har med mig en rejäl portion mat, hoppas jag blir mätt på det här" och sen sitter jag och njuter när jag äter "alltså det här är så gott! Har jag lagat det här?! Jag är fan bäst på matlagning!". Samma om det blir en fika-diskussion exv när arbetsgivaren bjuder på semlor "Oj oj nu får jag lägga på en extra mil när jag springer ikväll" så kontrar jag med "jag älskar semlor, fy fan vad jag älskar semlor, jag ska äta minst tre idag. Sen ska jag slappa på soffan när jag kommer hem, mätt och nöjd". Den strategin funkar ganska bra faktiskt. Den liksom dödar deras tjat direkt. Och jag brukar få ganska mycket ryggdunkar efteråt av övriga kollegor och glada tillrop "gud vad härligt att du vågar njuta av mat, så skönt att få höra det!". 

Men ibland blir ju jag också less på deras ätstörda tjat och då kan jag bli sylvass tillbaka istället. En gräns för mig är när dom börjar kommentera vad andra äter eller inte äter, eller vad JAG äter. Alltså håll ditt ätstörda beteende för dig själv, men blanda inte in andra. Man vet aldrig vad resten av personerna vid bordet kämpar med vad gäller mat, eller har för historik. Visst, deras ätstörda beteende kring sig själva kan vara triggande för vissa, men det blir liksom tio grader värre när dom börjar kommentera andras matvanor. Då kan jag markera ganska kort och tydligt "men du, är det ingen som lärt dig att det är fult att kommentera vad andra äter?" eller "du, fokusera på din mat och lämna andras mat ifred". Det funkar också ganska bra, för jag brukar vara ganska hård i tonen.

Jag har själv kämpat med dålig matlust i perioder på grund av en medicin jag äter ibland som verkligen tar bort all matlust och matglädje. Och i dom perioderna så får jag fokusera på att få i mig någonting alls och har några grejer som alltid funkar. Exempelvis en syrlig bär-smoothie. Så då har jag ibland haft med mig en smoothie till lunch och helvete vad dom här ätstörda kvinnorna ska kommentera det "jaha, har du börjat banta nu?" eller "oj, här var vi nyttiga idag! Har du börjat med någon diet". Då brukar jag ärligt talat bara gå därifrån utan att svara och dricka min jävla smoothie vid skrivbordet istället. Hade jag stannat kvar vid bordet hade jag mest troligt bett dom dra åt helvete och det blir inte så bra för den allmänna stämningen på jobbet, haha. 

Vore lite dumt att "bemöta dom "

Se det som om tanterna har en liten hang-up och högljudd måste förklara för alla som råkar sitta runt bordet att de minsann är ordentliga damer som tänker på figuren och hälsan.

Min mamma är sån. Mat är äckligt, hur mycket andra äter, stora portioner, hon har ätit för mycket, folk äter ohälsosamt osv. Har resulterat i att jag också är ätstörd. Lider av hetsätning/bulimi och har jobbigt med att äta inför andra. Äter mig aldrig mätt om någon ser på och hetsäter sen ensammen, börjar må illa och kräks upp allt. 
Sjukt. 

Det du beskriver kunde vara min arbetsplats. 

Det enda som pratas om på raster är vad alla äter. Det är points och fastemetoder hit och dit och dåligt samvete och beklagande om allt. 
Hade dom kunnat hålla det för sej själv i sin egen lilla krets hade det varit ok, men att dom ska kommentera det alla andra äter stör mej. 

Jag gör som du och blir lite motvalls. Äter glatt av allt onyttigt som bjuds med kommentarer om hur gott det är. 

 

Muttra bara: "Så kan det vara." Och prata om Trump istället.

Hur gamla är dessa medelålders tanter? 

De är mellan 45 och 65 ungefär.

De känns skönt att vi är fler som delar erfarenheten. Jag har svårt att bita ifrån och visa att jag njuter av maten. Mat är fortfarande lite tufft för mig ibland. Jag äter allt och njuter av maten, men vill inte göra ett stort nummer av det. Men jag kanske får testa!

De här kollegorna håller sig oftast till att kommentera sin egen mat, men lägger gärna positiva kommentarer kring andras mat om den ser nyttig ut. "Åh vilken god linsgryta/sallad", till exempel, men aldrig "Åh vilken god pasta det ser ut att vara".  På en tidigare arbetsplats hade jag faktiskt kollegor som kommenterade min mat och undrade hur jag kunde äta så mycket mat utan att gå upp i vikt. Hade de ätit så mycket kolhydrater, hade de minsann blivit jättetjocka. Det var att gå alldeles för långt, tycker jag.