Offermentaliteten i samhället

Min dotter bor hos mig, fast jag kallar det för inneboende. Då hon betalar sin del av hyran för lägenheten och mat och allt annat för sig själv. Räkningar. Jag hade inte haft råd att ha henne eller någon annan gratis. Dotter eller inte.

Hon är 43 år.  Och för några år sedan lyckades hon äntligen få en fast tjänst tack vare en utbildning hon pluggade. Varför bor hon hos mig? Hon har skulder, som hon betalar av. Mycket av dessa skulder beror på att hon var med om en olycka för flera år sedan. Dessa sjuk kostnader blev katastrofala för någon som då arbetade på timmar. Sen har hon halkat efter med annat också som bidragit till dessa skulder. Jag kan tyvärr inte gpni borgen för henne. Och hennes far är oduglig, har ingen möjlighet heller. ( Har inte funnits med i bilden) 

Det är såklart ingenting man drömmer om som förälder. Men vad är alternativet. Att hon blir hemlös och bor på gatan. Inte ens jag kan vara så hjärtlös.  Hon är dock mycket driven och självgående och har haft flera arbeten och arbetat även tidigare. Reste utomlands helt själv för första gången, och har bott i USA med en man när hon var yngre.

Jag berättar detta för att jag vill påvisa lite att alla som tvingats bo hemma i hög ålder. Inte nödvändigtvid är kufar som sover på dagarna och är uppe på nätterna ett.
Hon har bara haft väldigt otur när det kommer till omständigheter och med själva boendet.  Har man skulder är man rökt på bostadsmarknaden. Om man inte har råd att köpa sig en lägenhet eller kunnat få ekonomisk hjälp från annat håll. 

Tycker det är viktigt att ge lite nyans till dessa diskussioner.

Jag håller med om att det inte hjälper den som har en offermentalitet att skrika "incel" eller liknande efter dem, men det är välkänt att inlärd hjälplöshet ökar risken för psykisk ohälsa. Och inlärd hjälplöshet kan härstamma från barndomen, även om man inte varit med om trauma så kan överbeskyddande föräldrar som aldrig låtit barnen ta egna initativ eller behandlat minsta lilla misstag som jordens undergång göra att man hamnar i en postion som "offer".

Offermentalitet kan ofta visa sig hos personer som tycker att allt bra de gör var bara tur, eller att de egentligen inte förtjänar något beröm eller uppskattning, medan allt som råkar gå fel var helt och hållet deras eget fel och ytterligare ett "bevis på hur värdelösa de är".

Personer med det personlighetsdraget kommer inte må bättre av att man hånar dem. De kommer snarare ta åt sig och se sig själva som ännu sämre än tidigare. Men det kan krävas tough love för att hjälpa någon ur det här, att stryka med silkesvantar och linda in allt i bomull hjälper inte. Det är en balansgång.

Alltså det är ju en väldigt komplex fråga. Alla föds inte bra förutsättningar. Allt hänger ju på hur man växer upp och mental hälsa. Sedan är väl livet hårt för många. Eller hur menar ts? 

Nu vet jag ingenting om japan.

Men där är det antagligen mer accepterat än vad det är här. Man är kanske heller inte lika ensam i sitt tillstånd där som man är här.

Som du skrev i inlägget ovan svaret till mig så har jag sett på annat håll i ett väldigt fattigt land att folk var gladare trots sämre förutsättningar än här.
Men där är dom inte så ensamma som vi är här.
Det är okej att vara fattig och ändå kan man skapa sig en familj där, vilket här är det endast få som lyckas med det. Åtminstone bland männen.

Likadant så är det en helt annan puls där mot här och där är man inte lika materialistiska som snarare är ett tvång här i Sverige att alla ska vara det och ha tillgång till vissa maskiner (tvättmaskin, diskmaskin, torktumlare, ac, bil, osv). 

Det finns en fungerande levnadsstandard utan att behöva vara materialistiska vilket det inte accepteras här i Sverige.

Jag som exempel lever utan soffa i vardagsrummet eller soffbord. Folk blir helt till sig och ingen vill hälsa på fast jag har lösningar på annat sätt, men inte just en soff och soffbords standard. Det är inte allmänt accepterat att leva utan det här till exempel.

De har även mer tid då pulsen är helt annorlunda och även uppfattas inte dagar lika korta där som här. Man har mer respekt för andras situation och förstår att folk har det svårt istället för att smutskasta eller göra sig lustiga över dom som man gärna gör här.

Man har även (nu pratar jag inte om japan) men där jag var, man har ett annat synsätt där vad gällande vad som anses vara brott också. Där får man kanske acceptera att få sig ett slag och/ eller en spark, medans här är det noll tolerans och allt ska dokumenteras och dömas. 

Det saknas utrymme helt enkelt här i Sverige, både i att vara fri materialistisk, psykosocialt, "mode krav" samt rättspraxis.

Där (i landet som jag tänker på) får man heller inte sitta ensam på 2 säten i bussen, medans här får man stänga ute dom som går på och vet inte hur många gånger man har stått i bussen då sista platsen har personen lagt en väska vid sig för att blockera att någon av det andra könet sätter sig vid en eller någon överhuvudtaget.

Vi lever även mer instängt här p ga klimatet som vi har här. 

Vi är för isolerade helt enkelt med en massa krav på oss som man blundar för i fattiga länder utan där existerar mer förståelse och rättvisa utgörs oftast omgående på plats istället för att leva i ovisshet under flera år som här. 

Man hjälps även åt så mycket mer där än här. Man finner sig sina gelikar och hjälps åt och tröstar varandra och finns vid varandras sida i princip konstant. Här ska vare enskild person klara sig själv annars är den en uttalad belastning och en misslyckad människa.

Vi är helt enkelt för isolerade med allt för höga krav på oss. Och som en annan skrev här så ärver de flesta sina förmögenheter, men det finns en hel del som inte gör det eller som har lika hårda krav på att klara skolan som man inte har i det fattiga landet jag jämför med. Utan där går man mer på talang och hårt arbete och får respekt av sina närmaste, medans här ska man arbeta så lite som möjligt för att tjäna mest! 

 

Har inte lusläst tråden, men, är det bara jag som aldrig har stött på det fenomen som TS så tvärsäkert och utan belägg påstår är så utbrett? Jag upplever inte alls att folk omkring mig resonerar så. De som mår dåligt kämpar på som fan med all möjlig självhjälpslitteratur, motion och allt möjligt. De börjar jobba trots att läkaren tycker att de bör vänta lite osv.

Självhjälpslitteraturen är ju en enormt växande genre. Det vittnar knappast om en trend med självömkan! 

Kan du berätta om de du mött som betett sig så? Vilka föräldrar har du pratat med som säger så? Hur har du lärt känna dem? Jag har två barn och har aldrig någonsin stött på fenomenet att barn tillåts härja i klassrummet tex. Snarare har skolan temaveckor om bemötande, att vara kompis osv. Däremot är de ju för få vuxna i för stora barngrupper och det saknas kompetens och personal att ta hand om de barn som förr gick i det som då hette särskola, en skolform där dessa barn (autism o adhd tex) inte är välkomna längre. 

Hur kan du se att detta ökat genom att läsa en forumtråd? 

Jag vill påstå att det du ger uttryck för är en utbredd förklaring till problem med tex skola och kriminalitet som i själva verket har en väldigt komplex bakgrund. De som sprider den här väldigt förenklade modellen - att det är individens fel - gör det för att de är emot de samhälleliga förändringar som de som forskar på tex stök i skolan menar behövs, som tex ökade resurser till elevhälsa och Socialtjänst. 

De som är emot såna satsningar (tex för att skattehöjningar inte ger en massa röster) lägger gärna skulden på individer. Det är en enkel förklaringsmodell och den accepteras av folk som inte orkar leta upp forskarrapporter och tyvärr leder det i förlängningen till att det är de som behöver hjälp som drabbas. Jag tänker tex på de barn som stängs ute från den anpassade grundskolan men inte erbjuds något lämpligt alternativ utan kastas in i vanlig klass där lärare utan specialpedagigisk utbildning ska lyckas hjälpa dem samtidigt som de hjälper 29 barn till. 

Jag tänker på barnen till invandrare som bor i områden där man istället för att satsa på mer utåtriktad social verksamhet drar ner anslagen till soc. Och alla de forskare, lärare och skolledare som nu uttrycker hur knäppt det är att regeringen lägger pengar på akutskolor, när de flesta som jobbar med sånt säger att pengarna skulle göra mer nytta i den vanliga skolan. Men politikerma väljer att göra det som ser snyggt ut för den som inte är insatt. 

Jag tänker också på de långtidssjuka vars ersättning knappt ökat alls de senaste åren, samtidigt som bostads- och matkostnaderna skjutit i höjden. Är det verkligen en offermentalitet om man i det läget påpekar att pengarna inte räcker? 

Alla de här bakgrundsfaktorerna är mycket större och krångligare att ta tag i det än att bara säga att det är individens fel. Därför väljer vissa den enkla förklaringsmodellen. Men när det kommer till samhällsförändringar är det aldrig så enkelt. 

En grundregel inom samhällsförändring är att om någon påstår att de har en enkel förklaring eller enkel lösning, så har de fel. 

Jag är snart 50 år kan inte se att detta har ökat. Däremot gör internet att människor som förr bara gnällde inför grannen numera kan gnälla inför ett helt internetforum - precis som du gör nu. De gnälliga syns mer, men de har alltid funnits. 

När jag var liten fanns Dagens ris i lokaltidningen. Det var deras enda kanal utåt då. Dör kunde du uttrycka hur kränkta de var av tex kommunens snöröjning. Nu har de facebook, flashback, familjeliv, instagram mm mm. En nitisk gnällmåns som förr mest förpestade livet för närmast anhöriga och postkassörskan kan numera nå tiotusentals läsare/tittare. 

Jag tror inte att det har ökat, det bara syns mer. Du läste om dina exempel på nätet. Förr hade de personerna beklagat sig hemmavid. De fanns lika mycket, men du stötte inte på dem. 

Nej, jag tycker inte att du har en offermentalitet. 

Som arbetsgivare upplever jag att offermentaliteten växer  Är det inte att det är orättvist så har man inte fått förutsättningar och framförallt hur mycket rättigheter man har kring allt och alla. Kan även se det på yngre 20-30 åringar i släkt och bekantskapskrets. Rättigheterna Växer men aldrig skyldigheterna. Många vill inte riktigt gör rätt för sig utan mycket ska serveras på silverfat. Om det inte görs är det orimligt oskäligt och orättvist. Upplever många nästa småparanoida att säker händer pga dem. Saker som inte har med dem att göra händer för att förstöra eller missunna dem. Vet flera i släkten runt 20-25 som springer hos HR stup i kvarten och tycker arbetsplatsen är emot dom och att de inte får förutsättningar. Går ett par år. De byter jobb och exakt samma visa igen på nya arbetsplats. på min egen arbetsplats ser jag samma mönster. Det drivs ärenden t.o.m. hos facket att det är oskäligt att arbetsgivarna kan lägga schema på helger eller ändra schema eller tvinga dig att jobba på jul trots att det är jobb och roller på treskift och schemat snurrar så du jobbar tex var tredje jul. Ännu surare blir dem när facket inte backar Dem. Då är arbetsgivare ute efter dem och medvetet förstör deras vardag. Tvingar dem att jobb när de inte vill. Det är också allting samma människor som är offer. De påverkas. Arbetsgivaren är alltid ute efter dem. Något sympati eller respekt att andra kollegor har exakt samma förutsättningar finns sällan.