• KimLinnefeldt

    Hur tar man sig igenom skilsmässan?

    Försök få honom att gå med på att gå till familjerådgivningen. Förklara hur viktigt det är för dig att ni två har en bra relation även som skilda.

    Att ni är något sånär sams är väldigt viktigt för barnen, för att de inte ska släpa med sig negativa upplevelser av skilsmässan. Det är illa nog som det är ändå, att vara varannan-vecka-barn. Det är ni som inte kunnat leva ihop, det är inte barnens fel. De ska drabbas så lite som möjligt.

    Jag hade en "bra" skilsmässa. Vi var inte arga på varandra, och vi fokuserade hela tiden på att barnen skulle drabbas så lite som möjligt.

  • KimLinnefeldt
    Anonym (Trasdockan) skrev 2025-03-18 06:07:22 följande:

    Jag förstår inte hur han kan vara så kall mot mig!
    Han är ett bra liv, egenföretagare, har ett fint uppdrag i en stor förening, många vänner, umgås mycket med sin familj ( mycket mer än när vi levde ihop) verkar väldigt lycklig med sin nya. Efter 15 år tillsammans känner jag honom. Ett av de stora problemen var att han körde silent treatment mot mig när jag inte gjorde som han ville. Det kunde gå dagar när han inte pratade med mig och det var när vår relation var bra. 
    Oftast handlade det om sex och när vi väl haft det så blev allt ok igen. 

    Jag kan inte förstå hur han kan fortsätta att behandla mig så här!
    Jag är ju mamman till hans barn. Och han totalt nonchalerar mig. Ibland tänker jag att om något av barnen skulle bli svårt sjukt eller dö under hans vecka så skulle han inte ens höra av sig till mig.

    Han är till synes lycklig och har gått vidare med sitt liv men nonchalerar mig totalt. Förstår inte! Har han verkligen noll respekt för mig? Hatar han mig så?

    Jag är sjuk och väntar på operation. Det är så klart en väldigt krävande tid. För några veckor sen blev jag dålig och fick åka in akut, skrämmande för barnen så klart. Barnen var trygga med min familj men jag ville iaf informera honom, tänker att det är bra att han vet om barnen skulle bli väldigt ledsna. Total nonchalerade mig, frågade dagen efter om han skulle hämta barnen, nonchalerade mig när jag svarade ja, fast senare på dagen. 
    Inte en enda gång har han frågat hur jag mår. Är det normalt? När ens exfru som man levt med i 15 år och som har fött ens barn blir sjuk? 
    Jag anser att det tillhör vanligt hyfs och att man borde ha lite intresse för hur ens barns förälder mår?
    Även fast jag ville skiljas så är detta så jävla svårt. 
    Och det krossar mig att han kan behandla mig så här! 


    Troligen är han djupt sårad för att du bröt upp. Han verkar vara ganska självupptagen och hade nog en självbild av en väldigt bra man. Den spräckte du. Och så övergav du honom. Ditt fel. Ditt fel.

    Du skulle kunna skriva ett brev till honom, på papper, med frimärke. Och berätta hur du känner, och framför allt hur du skulle önska att ni lever fredligt kring barnen. Sockra gärna lite extra.
  • KimLinnefeldt
    Anonym (Trasdockan) skrev 2025-03-19 11:12:43 följande:
    Jag hoppas att han är sårad. Är det fel? För annars känns det som att jag inte betydde något, att det vi hade inte betydde något. 

    Och riskera att han och hans nya ska sitta där och läsa det? Nej, förstår din tanke och den är god! Så hade jag nog gjort om han inte skaffat sig en ny flamma. 
    Kanske vore bra om hon den nya fick läsa brevet. Då skulle hon förstå att det finns fler sidor av konflikten, att han faktiskt är medagerande. Nu är det bara hans beskrivning av dig som hon får till sig. Kvinnor brukar väl kunna hålla ihop?
  • KimLinnefeldt
    Anonym (Nina) skrev 2025-03-25 19:04:23 följande:
    Bra om du inriktar dig på att hela dig själv och hitta en balans i din egen tillvaro, innan du börjar leta efter någon ny. Speciellt om du nu kommer att vara sjuk ett tag. Tillåt dig att bli stark i din egen tillvsro.
    Det där hör man ju ganska ofta, att män har för bråttom att träffa någon ny, och att man måste "hitta en balans" eller bearbeta skilsmässan färdigt först.

    Jag är osäker på om det är bäst. För min egen del var det urtrist att vara ensam, och efter något år hittade jag en ny kvinna, som jag kunde mogna och "hitta" tillsammans med. Mycket roligare. Det förhållandet har hållit i väldigt många år.
  • KimLinnefeldt
    Anonym (Nina) skrev 2025-03-25 20:55:50 följande:
    En del män hittar någon efter bara någon månad, har hört om flera som det var så med. Ett år kan nog vara bra tid, då har man i alla fall hunnit landa.

    Speciellt om man också har en del fysiska svårigheter att brottas med kan det vara bra att ta det lugnt.

    Det finns ett talesätt:
    "Kvinnor skiljer sig för att de har hittat sig själv, medan män skiljer sig för att de hittat någon annan" Det är ju väldigt kategoriskt, men det kan ligga något i att kvinnor ofta är så upptagna av andra att de behöver hitta sig själva.
    Om en kvinna levt i ett traditionellt förhållande så kanske hon har varit projektledare och dubbelarbetande, servat en lat man. Då är hon nog inte så sugen på att tvätta en ny gubbes strumpor. Medan en ojämställd man gärna vill ha en ny "mamma" som sköter hela ruljangsen.

    Det finns förstås en risk att man tar med sig sina problematiska sidor in i nästa relation. Men frågan är om man bäst kommer tillrätta med dem genom att vandra i skogen, eller genom att möta en ny människa.

    Svaret är inte givet.
Svar på tråden Hur tar man sig igenom skilsmässan?