Jag tycker man hör mycket om att folk har drömmar i livet. Man ska ha bostadsdrömmar, resedrömmar, familjdrömmar och karriärdrömmar.
Är det bara jag som i princip inte har några drömmar alls? Familj och hus kommer jag aldrig ha, småresor gör jag ibland, men har inget drömresemål. Jag har ett hyfsat jobb men är nöjd där.
Är jag knasig som inte drömmer om någonting? Bara tanken ger mig obehag.
Man måste inte drömma...är man nöjd med det mesta i livet så tror jag man mår bättre av att inte drömma.
Saker i mitt liv måste bli bättre, det drömmer jag om och om en betydelsefull kvinna...
Jag bryr mig inte om att resa långt, vill min framtida kvinna det så klart jag hänger på, vill hon inte ha mig med så slipper hon och det är fine by me.
När det gäller familj, vill hon ha familj så blir det så...jag drömmer om henne, ingen familj.
Inom en snar framtid har jag det bättre omkring och med tur världens finaste kvinna...när jag väl är där kommer inte jag ha några drömmar som skall uppfyllas...då lever jag min dröm! ❤️
Jag ska inte leka psykolog här men bristen på drömmar handlar många gånger om att folk inte står ut med tanken på att misslyckas och därför envist hävdar att dom nöjer sig med vad livet ger dom.
Kan vara en tanke att fundera på.
Men man måste inte drömma stort. Det räcker väl med att drömma om att få fräscha tapeter i sovrummet en dag eller kunna köpa köpa en kontinetalsäng...
Jag ska inte leka psykolog här men bristen på drömmar handlar många gånger om att folk inte står ut med tanken på att misslyckas och därför envist hävdar att dom nöjer sig med vad livet ger dom.
Kan vara en tanke att fundera på.
Men man måste inte drömma stort. Det räcker väl med att drömma om att få fräscha tapeter i sovrummet en dag eller kunna köpa köpa en kontinetalsäng...
Det enda stora jag drömmer om är att ha en liten stuga i naturen. Det är inte särskilt realistiskt men kanske när mitt barn har flyttat hemifrån och jag kan börja spara på allvar.
Sedan har jag mer realistiska drömmar/planer om at göra olika naturresor.
Jag hade drömmar om karriär en gång i tiden, som dessutom var påbörjade, men pappan till mitt barn har förstört mitt liv på många sätt, trots att jag lämnade honom tidigt på grund av hot och våld. Det slutade med otaliga rättegångar och tvister som dränerade mig på energi och pengar.
Jag har lärt mig att uppskatta de små sakerna i tillvaron eftersom mitt liv har varit väldigt begränsat i perioder. Sedan har jag mitt barn som är mitt allt och min stora lycka i livet.
Jag brukar sära på drömmar som är fantasier och drömmar som är mål man kan och vill sträcka sig efter, vare sig man når dit eller inte. Jag tror alla drömmer, men alla drömmar handlar inte om potentiellt uppnåbara mål. En del drömmer om att flytta utomlands, fullt emdvetna om att de aldrig kommer göra det, en del drömmer om att, jag vet inte, skaffa barn eller något, och vet att de förmodligen också kommer göra det om ett antal år. Och så vidare.
Men måste man drömma stort då?
Man kanske måste ha realistiska drömmar utifrån sina egna förutsättningar för att hitta vägar framåt.
Jag lever med en funktionsnedsättning och vet att utifrån den förutsättningen finns det drömmar jag aldrig kan uppnå. Men jag vet att det finns oändligt med drömmar som är högst realistiska . Varför älta misslyckanden? Bättre då att satsa på mindre drömmar som faktiskt är fullt möjliga. Typ att lära sig baka sina egna goda pizzor, äntligen köpa den där systemkameran , våga gå kvällskursen i engelska eller liknande.
Nej jag har aldrig haft varken drömmar eller förebilder.
Jag tycker jag har klarat mig helt galant ändå.
Jag brukar sära på drömmar som är fantasier och drömmar som är mål man kan och vill sträcka sig efter, vare sig man når dit eller inte. Jag tror alla drömmer, men alla drömmar handlar inte om potentiellt uppnåbara mål. En del drömmer om att flytta utomlands, fullt emdvetna om att de aldrig kommer göra det, en del drömmer om att, jag vet inte, skaffa barn eller något, och vet att de förmodligen också kommer göra det om ett antal år. Och så vidare.
Men måste man drömma stort då?
Man kanske måste ha realistiska drömmar utifrån sina egna förutsättningar för att hitta vägar framåt.
Jag lever med en funktionsnedsättning och vet att utifrån den förutsättningen finns det drömmar jag aldrig kan uppnå. Men jag vet att det finns oändligt med drömmar som är högst realistiska . Varför älta misslyckanden? Bättre då att satsa på mindre drömmar som faktiskt är fullt möjliga. Typ att lära sig baka sina egna goda pizzor, äntligen köpa den där systemkameran , våga gå kvällskursen i engelska eller liknande.
Är det något jag har lärt mig av att leva väldigt begränsat som jag skrev ovan så är det att drömmar inte behöver förverkligas på exakt det sätt man tror.
Jag ville resa med mitt barn men hade inte råd så jag gjorde husbyten med familjer i andra delar av Sverige under semestern . Vi reste också utomlands off season (ändå varmt) och hyrde till exempel en lägenhet (långt före Air bnb) för en bråkdel av vad en charter skulle ha kostat.
Jag har också bott utomlands i princip gratis. Jag fick bo i en privat lägenhet mot att jag jobbade i ägarens souvenirbutik utan lön ibland när han var upptagen och tog hand om hans husdjur när han reste bort.
Jag har blivit expert på att hitta budgetalternativ när det gäller allt för jag är så jäkla envis och ganska kreativ om jag får säga det själv.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att få min lilla stuga men då kommer jag ändå se till att komma ut i naturen på ett eller annat sätt.