Jag tänker som en del att vi har under 2000 talet fått en större medelklass. Fler har gjort bostadskarriär. Vi har kunnat låna typ gratis. Många har därför också vant sig vid att ha mer. Jag växte upp på 90 talet där båda grannarna i radhusen bredvid föräldrarna fick sälja när räntorna stack iväg. Inte gick man på restaurang särskilt mycket om man inte var iväg på semester och då var det ofta i Sverige eller grannländerna. Fika var en bulle eller glass från kiosken på sommaren annars fikade man hemma. Resor var en lyx på ett helt annat sätt. Inte som i dag där man nästan anser att det är varje mans rätt att ha råd med både resa, fint hus, nöjen och kläder. Att matpriserna gått upp känns nog för alla. Men ska man verkligen kunna ha allt utan att knappt behöva ge upp något annat? Nu drivs ju matpriserna primärt av världsläget men ponera ist att det var för att maten fick kosta vad den faktiskt borde kosta. Så bönderna kan tjäna pengar. Så alla djur får en bra levnadsstandard. Att maten producerades hållbart. behöver vi 100 olika klädesplagg? Behöver vi riva ut 15 år gamla kök för att de känns gamla eller inte min stil?
så jag håller med andra här att många verkar att inte ha upplevt eller glömt vad som är mer normalt.
jjag talar inte om fattigpensionärer som är fast med en pension som inte följer med i inflationen eller andra som går på knäna- men oss andra med normala inkomster, är vi inte lite bortskämda? Om de kniper, kan vi inte laga lite billigare men fortfarande hälsosamt?
