Jag vet inte längre TW CW
TwCw
Tror jag
Behöver nog åsikter
Jag träffade en man för några år sen, vi klickade direkt, allt var underbart. Han flyttade snabbt in i min lägenhet, vi tyckte så lika, hade samma värderingar, ville samma med livet så varför inte liksom. Efter lite mer än ett halvår flyttade vi ihop i hans hus, ett par timmar från min familj. Jag märkte snabbt att han var trasig, outredd diagnos, stora trauman som han aldrig tagit tag i och i perioder dåligt psykiskt mående.
Efter flytten ändrades nåt. Bråk uppstod, och genomgående ständigt var att han aldrig lyssnade, vägrade förstå, vägrade inse sin del i diskussionen, han hade aldrig fel. Jag grät och försökte förtvivlat få honom att lyssna. Han menade att jag var så stressad pga mitt jobb och tog ut det på honom för att reglera mina känslor. Detta resonerade aldrig rätt med mig men jag accepterade att det kunde vara så. Det fanns negativa saker, men i stort var allt SÅ bra. Jag blev gravid. Allt trappades upp, jag var instabil, mina föräldrar skadade mig under uppväxten, mitt jobb är för stressigt och jag måste sluta. Jag har diagnosen reumatism, som bland annat medför ständigt värk och trötthet, han tyckte jag skulle försöka bli sjukpensionär. Han krävde så mycket, allt skulle vara kliniskt rent, jag skulle gå och gymna, jag skulle inte belasta honom med mina "humörsvängningar". Jag fick ont i fötterna av graviditeten och bad om massage, han bad mig dra åt h*vete. Jag såg andra i min närhet, hur deras män tog hand om dem och pysslade om dem, och mitt hjärta värkte. Samtidigt såg jag hur min man påverkades av sina trauman, hur den traumatiska förlusten av en förälder i mycket ung ålder påverkade honom.
Bebis föddes, jag höll på att förblöda och opererades i timmar efteråt. Kom tillbaka till BB, min man gav mig barnet, satte in sina noise cancelling hörlurar och gick och lade sig. Mitt blodvärde var hälften av vad det ska vara, jag hade förlorat mer än hälften av min blodvolym, var sydd och hade otroligt ont, kunde inte ta mig ur sängen, knappt sätta mig upp. Försökte börja amma. Jag sov inget den natten. Dagen efter började bebis få gulsot och mjölken hade inte runnit till än, så fick försöka ge ersättning på kopp. Jag gick runt i rummet hela natten och vaggade, försökte mata skrikande bebis medan jag själv trodde att jag skulle gå under av trötthet och smärta. Han sov, med sina lurar i öronen. När jag tillslut behövde hjälp fick jag slutligen nästintill sparka på honom för att ens få en reaktion. Jag sov inget den natten heller.
Vi fick komma hem. Blev det bättre? Nej. Bebis visade sig vara en riktig närhetsbebis som inte ville sova. Så jag lärde mig sjala och skaffade en pilatesboll att skumpa på, där och endast där sov bebis i 15 månader. Första 6 månaderna bar jag bebis i sjalen minst 6 timmar om dygnet, nåt annat gick inte. Och min man? Han har burit barnet i sele tre gånger. Han nattade första gången då barnet var 18 månader. Han har aldrig tagit ett nattuppvak, tagit kanske en tidig morgon i månaden från att bebis var 6 månader, innan dess inget. Under tiden vägrade han all form av hushållsarbete, för jag var ju mammaledig och det är ju hur chill som helst och det är för jävligt att huset inte är spotless och middag lagad varje dag efter jobbet.
Jag började jobba när barnet var två ungefär. Jag är tacksam att jag kunde vara hemma så länge, men jag kämpade för det. Mot min man, som aldrig kunde bestämma sig för om han ville ha en traditionell hemmafru eller om jag utnyttjade honom... jag tog ut föräldrapenning såklart och hade mycket pengar sparat. Jag stod för större delen av matinköpen, min bil och drivmedel, samt 99% av allt till barnet och mig själv såklart. Han stod för mobilerna och huset som är hans, och sa hela tiden att gemensam ekonomi skaffar vi när du börjar jobba igen. Jag stod för allt jobb i hemmet och med barnet.
Jag jobbar nu och har gjort i ca ett år. När jag började jobba skulle han börja göra hälften.. Han sover till sen förmiddag/tidig eftermiddag varje dag. Struntar totalt i kallelser till läkare, tandläkare, verkar inte känna nåt ansvar för jobb. Han är inne på sin fjärde arbetsplats på ett år, på samtliga ställen har han blivit utfryst, dåligt behandlad och alla är jävla idioter. Hans tablettmissbrukande sjuka mamma är en jävla idiot. Det är fel på precis alla. Vi behöver verkligen flytta till större hus och jag längtar verkligen efter att bo närmare min familj, men han håller emot och menar att det inte är rimligt.
Vi bråkar. Jag kan inte lyfta någon form av problem, nån form av kritik, någon negativ känsla utan att han blir iskall och stänger av. Eller, så vänder det och han menar att han kan inte förklara för mig för jag är för sjuk i huvudet, ett hopplöst fall, alldeles för känslig och trög. Jag försöker få honom att prata lugnt, lyssna på mig utan att prata bort, prata i cirklar eller vända på det. Tillbaka få jag hemska ord och hur min verklighetsuppfattning är så jävla fel. Tillslut rinner det över för mig och jag ser rött. Jag har skrikit, kastat saker och blivit våldsam i ren panik och frustration. Sen är det tyst och iskallt från honom i dagar, och jag gråter och ber om förlåtelse. Jag vet att mitt beteende är oacceptabelt, så jag sökte hjälp. Jag fick diagnosen lindrig ADHD men mycket hög intelligens, så var ju skönt att få på papper att jag trots allt inte är dum i huvudet. Jag har ännu inte fått börja med behandling, men det är på gång och jag har goda förhoppningar.
I början tog han det bra, sa att min ADHD förklarar så mycket, att det kommer att bli bra med medicin och att jag är stark som tog tag i det. Nu är allt sådant som bortblåst. Är jag två minuter sen så blir han arg och tvingar till sig omfattande ursäkter. Jag är en vidrig människa som har svårt att vara organiserad och hålla ordning hemma (det är liksom ingen sanitär olägenhet, men det blir stökigt). Min kroniska trötthet pga. reumatismen är en ursäkt för att vara lat. Han skäller på mig över mina dåliga rutiner, som jag verkligen inte tycker är såå dåliga, speciellt med tanke på att han själv inte har några alls. Han vägrar mig enstaka sovmorgnar eftersom han tycker att jag går och lägger mig för sent (ca 23). Han är arg över att jag inte tränar, arg över att jag inte har några vänner eller kontaktnät här.
Barnet litar inte på honom och vill inte vara nära honom. Det är jag som gäller, I alla situationer. Träffar vi familj så går barnet hellre till morbror eller svåger än till sin egen pappa. Han menar att det är mitt fel, att jag har vänt barnet emot honom och inte släpper in honom. Han var pappaledig, det ändrade inget, han tyckte bara att barnet var jobbigt.
Han är deprimerad nu, vilket han varit förut innan jag kom in i bilden, men nu är det mitt fel. Jag förstör honom, visar ingen respekt, dränerar honom, förstör hans karriär. Jag visar honom ingen värme eller medlidande, jag är alltid sur och negativ. Jag är verkligen inte sur eller negativ, men det är svårt att upprätthålla sitt goda humör när man kommer hem till en som bara skäller..
Han kräver att jag ska ringa honom direkt efter jobbet. Häromdan ringde min mamma precis när jag slutade så jag pratade med henne på vägen hem. När jag kom hem möttes jag av världens argaste blick, han hade försökt ringa mig för jag behövde köpa med potatis hem. Han var väldigt tydlig med att jag ska ringa honom först, och fan inte någon annan. Nämner jag något om min enda manliga kollega, som är 30 år äldre och gift osv, så blir han på dåligt humör.
Han menar att jag kontrollerar honom. Under vår tid ihop så har jag aldrig stoppat honom från att göra något, snarare uppmuntrat till resor med vänner, gå och träna, åk och hitta på nåt om du vill. Inte så att jag sitter hemma alltid, men efter jobbet är jag så trött att jag orkar inte alltid, jag slutar 17, en halvtimmes restid och barnet lägger sig kl 20. Då ska jag laga middag, städa och hinna leka lite innan det är läggdags. Men jag är tråkig som inte orkar. På helgerna tigger jag enstaka gånger till mig en sovmorgon, vilket jag slutat med. Det blir alltid skammande och bråk om jag sovit längre, hur han behövde de timmarna då han sover dåligt. Jag försöker hitta på och planera utflykter och aktiviteter, men han säger oftast nej. Sen klagar han på att vi aldrig gör nåt och att jag aldrig planerar nåt.
Han kallar mig respektlös och berättar för mig att jag har ingen respekt för honom, jag känner inget medlidande, jag tänker alltid negativt. Jag ber honom att sluta tala om hur jag känner, och berätta för mig hur du t.ex. ser på hur man visar respekt. Jag får aldrig ett svar, bara runt runt runt om hur jag ändå inte fattar och inte kan hantera svaret. Så är det alltid.
Blir han tillräckligt arg så ska han slänga ut mig.
För några år sen gick vi till en parterapeut för att försöka förbättra vår kommunikation. Det var några möten tillsammans, sen ett med honom ensam och ett med mig ensam. I slutet av mitt möte så ber terapeuten mig att lämna honom, men hon ger ingen förklaring. Vi har pratat om detta sen hemma, och min man menar att jag manipulerade terapeuten. Det tror jag inte att jag gjorde, verkligen inte medvetet isåfall.
Men tänk om jag gjorde det? Är det jag som är fel ute, är jag så hemsk mot honom att jag brutit ner honom såhär? Är jag en elak människa? Jag vet inte längre. När vi bråkat och jag blir sådär arg så känns det som att hela mitt väsen skriker och försöker stå upp för mig själv på något vis.
Nu ska mitt drömhus säljas, huset jag drömt om sen jag var barn, mitt emellan mitt "hem" och där vi bor nu. Han har alltid lovat att den dagen det säljs ska vi köpa det. Han har gjort väldigt klart nu att det blir ingenting med det. En del av mig undrar om han försöker isolera mig, kontrollera mig. Han har blivit avvisande mot min familj när vi träffas, följer helst inte med. Blir sur om jag åker dit själv, så det har blivit allt mer sällan.
Jag har sån ångest. Varför valde jag den här pappan till mitt barn? Mitt älskade lilla barn som jag skulle dö för, göra allt för. Hur skulle vi klara varannan vecka? Det känns så orimligt med när barnet är så litet och har så dålig anknytning till sin pappa. Kommer han vara såhär mot barnet med? Är det jag som är en vidrig person? Jag vet inte längre. Jag vill inte tro det, men jag vet inte. Jag älskar honom ju, jag vet ju vad han varit med om i sitt liv. Det är en sån fin person där inne och jag tror inte att han inser själv hur han kan vara. Mellan det dåliga så är det så bra, jag är hans älskade fina underbara fru. Han kommer aldrig sluta älska mig, säger han. Han vill ena stunden ta tag i sina djupa trauman och förmodligen ptsd och grava ADHD, sen vänder det och allt sånt är sekundärt och hans dåliga mående beror på mig. Nu ska han slänga ut mig igen.
Tack om du orkat läsa, ursäkta att det är osammanhängande.
Vet inte vad jag vill egentligen, kanske bara skriva av mig. Har du något att svara, så please be kind.