Känner man många med sjukersättning/sjukpension så kan det ju kännas som att alla har det. Jag har själv det och haft det länge nu, men jag trivs som det är. Jag har haft ett riktigt jobb en gång i tiden, men det funkade inte på grund av olika anledningar och det är inte så att jag sitter hemma och latar mig hela dagarna.
Depression kan vara en sak. Det brukar finnas flera orsaker bakom det, men att depression är en av de sakerna, det tror jag på. Sen får man inte sjukersättning, som i mitt fall för depression.
För många av de jag känner så handlar mycket om rutiner och så. Att man har en speciell arbetsuppgift och att den ska utföras vid en viss tidpunkt. Sen kan det vara svårt om det inte är individanpassat för personen att utföra ett arbete. Den kanske behöver lite extra stöttning. Jag känner även personer som skulle vilja ha det som jag till exempel har det på min dagliga verksamhet. Varför ska vi behöva skämmas för att vi inte kan ha ett riktigt arbete och istället få göra det som ger oss mening i vardagen? Det är inte alltid kul på min dagliga verksamhet, men hellre att gå dit än att sitta hemma och känna sig värdelös.