Pojkvän vill ha en paus för att tänka på "oss". Snälla hjälp.

Hitta tillbaka till det flyt vi hade förut, innan vi gjorde slut första gången. Jag vill absolut mer just nu, men vill tro att det handlar om omständigheter och inte att det är "oss" det är fel på.
Han var först med att berätta att han var kär i mig, så det finns/har funnits äkta känslor från hans sida. DET vill jag hitta tillbaka till  och därifrån skulle det nog gå enklare. Han har pratat mycket om att han både vill coh inte vill, att han dra såt två olika håll.

Det har inte varit något drama alls under 1 år, och dramat under våra första 1,5 år var under en kort krisperiod på ca 3 månader. Oavsett varför han tvivlar är det inte pga drama. Han säger själv att han "borde" känna som att det är dags för att det är så bra och kärleksfullt mellan oss, hur konstigt det än låter. Det faktum att vi en gång gjorde slut spökar nog fortfarande lika mycket som uppbrottet från barnets mamma, men det är ju hjärnspöken och inget som säger nåt om vår relation som den är. Riktigt knepig sits.

Absolut är ansvaret för barnet centralt, han har nämnt att det vore läskigt att introducera mig igen och om, det av nån anlednimg skulle skita sig, behöver barnet uppleva ännu ett uppbrott, så ingen liten sak. Jag har haft respekt för det.

Absolut har du nog rätt i att hans tillit måste fått sig en rejäö törn, men förstår inte varför han inte hittar tillbaka till vårt flyt, vi har haft ett superfint år och det har verkligen inte skurit sig mellan oss på nåt sätt som skulle få honom att tvivla på tilliten. Känns som att det gamla spökar mycket. 

Tror ett problem är att han känner av min totala tillgivenhet när han uttrycker sina tvivel vilket på ett medvetet eller undermedvetet plan stöter bort honom.

Han vill bestämma sig först om han vågar satsa på barn och allt vad det innebär INNAN han blandar in barnet, så ja naturligtvis måste detta pratas om innan.

Jag har ju träffat barnet mycket förut så han vet att vi klickar.

Jag är nog för argumentativ för mitt eget bästa och det är nog kontraproduktivt. Jag funderar hur jag ska kunna komma honom nära så han känner sig hörd och ge relationen en chans att komma på fötter.

är det en så dum idé med mer space i denna situation? Är det så dumt att jag vill visa honom att jag ger honom utrymme och inte hoppar på första bästa chans att "få övertala honom"? Tänker även tiden är bra för mig själv att lugna mig och vara mer saklig när vi väl pratar.

Jag tror definitivt han åtminstone haft riktiga känslor för mig. Att han var väldigt kär i mig omgång  1 är jag helt hundra på. Tror dock inte han  känt av ovanstående issues. Tror däremot han kan ha känt av hur tillgiven jag är och därför tar mig för given nu vilket fått känslorna att svalna, så det om något i mitt beteende. Tror du inte att hans dåliga erfarenhet med familjebildning är en del i det hela alls? Och att han är rädd att utsätta sitt barn för ännu en separation? Det är väl ändå ganska vanligt

Han satsade ju på sitt ex trots stora tvivel, men då hade han förvisso inte barn och ville ha barn. Han sa att han nästan gjorde slut pga att han var trött på mycket med henne och att hon blivit mer som en kul kompis för honom än romantisk partner. Men, på något outgrundligt sätt, fick de en nytändning efter detta om man ska tro hans ord. Förstår verkligen inte hur och  skulle så gärna önska att vi också fick det.

Det har aldrig varit ett problem att jag visat att jag tycker om honom? Det har jag väl inte skrivit?

Han har verkligen inte trivts med det heller egentligen, gång på gång har han ju tagit upp saken att han tycker vi borde kommit längre och att han är frustrerad över att det låser sig för honom, väldigt märkligt att han tog upp det även när jag lät saken vara för att han skulle känna sig fri att göra egna beslut.

När jag menar nytändning menar jag att det ska bli som det var när han faktiskt tog steg för att vår relation skulle utvecklas. Är frustrerande att vi inte återfått detta momentum.

Jaha, du menar det. Jag menar att jag nog har gett en desperat vibe i våra "känsliga" konversationer. Desperation är ju inte attraktivt...OM det är något med mitt beteende och inte inom honom, det vill säga. I övrigt vet jag inte om det är något i mitt beteende, det kanske han inte sagt till mig alternativt inte kunnat sätta ord på.

För det första tack till alla som tagit sig tiden och skrivit ert input och synpunkter. Jag förstå att ingen här kan läsa tankar men jag hat läst alla inlägg flera ggt och det har fått mig att fundera och få perspektiv. För er som är nyfikna hur det gick:

Vi sågs, tog en promenad och tog inte upp nåt allvatligt förrän senare på kvällen. Fattade på stämningen typ sekunden efter att vi hälsade att han inte tänkt göra slut och han verkade glad att se mig.

Däremot blev det lite sent och vi hann inte prata klart (jobb idag :p) Han bad om ursäkt för  att han gått in i sig själv och att han mått dåligt senaste veckan, ffa varit orolig pga sjukdomen i familjen men även pga jobbstress och att det liksom blev för mycket för honom och han började grubbla extra mycket på allt inklusive vår relation. Att det nästan jämt känns bra men att han ibland får moments när han får "spader" och börjar övertänka "tänk om det inte är rätt, tänk om etc". "KAN det vara rätt om man gjort slut en gång?" Osv och att, som några här var inne på, att vårt första uppbrott spökar lite trots att vi inte haft liknande problem denna omgång. Det blir liksom stor "press" på att det nu MÅSTE gå bra, ffa för hans barns skull vilket jag förstår. Stor press ger ju prestationsångest.

Han har, även i andra områden av sitt liv en tendens att tänka katastroftankar och vara lite velig så det är ett återkommande drag hos honom.

För att det här ska bli bra får vi helt enkelt se om man kan komma på nån strategi som gör att han känner sig trygg nog att få framåt, även om han nog aldrig kommer sluta grubbla och oroa sig helt. Jag är lik honom på den fronten (även om jag oroar mig för andra saker än han) så jag kan förstå hur han känner. Tror att för hans skulle skillr det göra gott im han kunfr söka hjälp för sådana problem. Även om vi skulle komma att skaffa barn lär han njuta mer av processen om han inte är rädd hela tiden. Han var ett netärvöst vrak när är han väntade första barnet och oroade sig för allt möjligt vilket bidrog till att upplevelsen blev mindre än optimal.

När jag frågade varför han relativt enkelt, trots rädsla, kunde ta fler steg med mig omgång #1 sa han att detän enda skillnaden (förutom alla familjetragedier han råkat ha i familjen på kort tid) är att vi då inte hade ett uppbrott i bagaget, och det är förståeligt men det kan förstås aldrig göras ogjort. Svårt att sia om vår framtid just nu men hoppas det går åt rätt håll.