Dessa "tänk positivt"-människor. Hur står man ut med dem?

Ja överdrivet optimistiska människor är störiga och dessutom dumpar de över problem på andra. Såna där som rycker på axlarna till ett problem med ett leende med ett "det löser sig!" och sen vänder ryggen till, utan att bry sig om att saker inte bara löser sig av sig själv, NÅGON löser det. 

Eller när man pratar om något man vill göra, men för att göra detta måste vissa saker göras/uppfyllas först och om man då säger att det är ju inte troligt att det kommer hända, så kommer dessa personer dragandes med "att så kan man ju inte tänka!". Som att ren tankekraft någonsin löst problem. 

Som exempel, man söker ett jobb man tycker verkar roligt men man har egentligen inte rätt kvalifikationer. Man bestämmer sig att söka det ändå medveten om att sannolikheten inte är särskillt hög att man får jobbet. Inte fasen kommer jag få det jobbet för att jag intalar mig själv tillräckligt mycket att jag visst kommer få det, men det är ju just det många av dessa överdrivet optimistiska människor verkar tro. "Tänker du så är det klart det aldrig händer!" Suck! Eller om man tar upp funderingen om att man, om man skulle få jobbet, kommer få jobba väldigt hårt för att kompensera för den kompetens som fattas, så ses man som en pessimist. 

Visst kan jag hoppas på saker som kanske inte är troliga, men jag föredrar att vara ärlig med mig själv om vad som är rimligt. Om inte annat gör det mig mer förberedd för eventuella motgångar, och kan då också hantera dem bättre och effektivare. Man ser det ju rätt tydligt på arbetsplatser, det är inte dem som är överdrivna optimister som är förberedda för problem eller snabbast tar tag i och löser dem, om de gör det alls. Vissa optimister vänder helst dövörat till och låtsas som ingenting, eller dyker upp efteråt och låtsas som att deras tankekraft löste allt! 

Sen är det klart att överdriven pessimism och negativitet knappast är kul det heller. Där har vi dem som gnäller om alla sina problem och att det är klart just det skulle hända dem och det är aldrig deras fel. Självinsikt, realism och viljan att möta motgångar är väl saker som är minimala i båda ytterligheterna.

Lagom är absolut bäst, men depression är sällan något man väljer. Självklart handlar en depression om att hamna i en negativ spiral och ofta handlar det om att ta sig ur det tankesättet och hitta det positiva. Men så som du utrycker sig låter det som att man gör ett aktivt val att bli deprimerad och så enkelt är det inte. Även normalt sett positiva människor kan drabbas av depression. Vet flera omkring mig som varit såna där klämkäcka människor, som anser att man alltid ska tänka positivt och tro på bästa möjliga utfall, som idag kämpar med depression. 

Positiva tankar är ju heller inte riktigt samma sak som överdriven optimism. Jag tror nog även de flesta som får kommentarer om att vara pessimister ofta har positiva tankar också. 

Sen är ju frågan vad man menar med en positiv livssyn? För jag tror inte orimlig eller överdriven optimism är vad som menas. Däremot att faktiskt se till att stanna upp och njuta av de stunder som är bra, att njuta av det som får en att må bra osv. Men för att klara av det behöver man inte vara en optimist. Enligt mig är faktiskt många utav de jag känner som av många anses vara pessimistiska, som jag ser mer som realistiska med möjligtvis en pessimistisk ton, i många lägen sådana som lägger stor vikt vid att njuta av de små sakerna. Man måste ju ha en balans där, man måste ju acceptera att de stunderna som verkligen är bra och njutbara kan vara få och små, för att också kunna förstå att det är de man måste ta vara på. 

Sen har vi det faktum att alla har olika förutsättningar, både biologiska, fysiska, materiella och ekonomiska. För vissa är verkligen de bra stunderna få, medan en annan person har många sådana stunder. Lite förståelse för olika förutsättningar kommer man långt med. Och i det samhället vi lever i idag är det många som inte gör annat än kämpar bara för att få livet att gå ihop sig.