Hjälpa "incel"?

Trist att höra, jag är lite rädd att det är samma sak här.. Vill verkligen " rädda honom från ett liv i ensamhet " men förmodligen får jag släppa detta även i tanken.

Nä jag kommer inte bli tillsammans med honom, även om jag vore singel (vilket jag inte är) så har ju jag motsvarande krav/förväntningar på män som många andra kvinnor har. Därav att jag också vet exakt vad han gör för "fel". Han är verkligen en underbar person och vän, men inte attraktiv och det har inte med utseendet att göra utan hur han (inte) tar hand om utseendet, hur han för sig och hur han kommunicerar. Han skulle kunna bli attraktiv för en kvinna, det tror jag absolut, men det krävs mycket.

Ja ni har förmodligen rätt, han har ju sagt att han inte vill ha hjälp, jag måste respektera det, det är inte min sak. Fattar.

Detta har också varit min approach gentemot honom, jag har respekterat hans vilja och inte tagit upp det här på flera år.

Sedan har jag mest undrat om jag verkligen gör rätt. Om jag kanske borde försiktigt närma mig frågan ändå. Tänk om han förblir ensam och olycklig resten av livet, själv kan jag inte tänka mig något värre (om det är ofrivilligt vilket det är här) och tänk om jag hade kunnat hjälpa honom undvika det? 

Jag får nog släppa det, men har svårt att förstå. Hans problem går ju att lösa, det är min övertygelse. Varför är man inte beredd att ta hjälp och att göra anpassningar så att det blir lättare att få bra kontakt med andra, om alternativet är att förbli ensam när det långsamt bryter ner en? Hur som helst, tack för era svar. 

Ja jag tror att du har helt rätt. Hans problem är definitivt att han är väldigt mycket "sig själv" i alla lägen utan att göra grundläggande naturliga anpassningar som de flesta gör. Det gör att han blir sedd som konstig. Han klär sig också på ett sätt som stärker den bilden. (Återigen, han har ingen diagnos)

Jag tänker så här, tänk om jag aldrig anpassade mig, utan gick runt och gjorde och sa det som föll mig in? Då hade jag nog haft samma problem. Vi människor filtrerar ju oss och anpassar oss alltid hela tiden utan att vi ens tänker på det. Vi kan visa vilka vi är och vara oss själva, men det måste vara på ett sätt som fungerar med vår omvärld och inte skrämmer bort folk, annars utesluter man lätt sig själv och hindrar andra från att lära känna en. 

Min dröm är att han hittar någon och att de blir lyckliga, få saker skulle göra mig gladare.

Jag tänker inte riktigt så. Jag anpassar mig till andra/samhället hela tiden och tycker inte att det är fejk. Till exempel, jag kanske gillar att ha skinnjacka på mig varje dag, men på jobbet måste jag ha kavaj, så där har jag det. Är jag fejk då? Det är en avvägning jag gör för att passa in i ett sammanhang, och jag gör det eftersom det är i mitt intresse att passa in i gruppen på mitt jobb och följa reglerna där. Ta också någon som går på en första dejt och väldigt gärna vill ha barn, den personen vill kanske egentligen fråga ut dejten om barnplaner, men vill vara strategisk och väljer inte det tillfället eftersom att det skrämmer bort dejten potentiellt, man vill ta det när man lärt känna varandra lite. Jag kanske har en stor röd hatt som jag älskar. Men så får jag kanske höra att folk tycker jag verkar lite udda när jag har den på mig och blir avskräcka från att prata med mig. Då får jag fundera på vad som är viktigt för mig, kontakt med andra, eller den röda hatten. Att anpassa sig är en fråga om att vara socialt strategisk och inte nödvändigtvis att vara fejk, tycker jag. Man kan visa vem man är och ge uttryck för sina behov på ett sätt som inte är exkluderande. 

Alltså nu handlar det ju om huruvida man ska hjälpa någon som är olycklig och inte får ut det han vill av livet, eller låta det vara. Och jag har landat i det senare.

Hade det varit ett medvetet val, hade hans sociala strategi eller icke- strategi fungerat för honom och gett honom det han ville ha ut av livet, dvs en relation, så hade jag ju knappast ens funderat över det. Ta det som ni vill, men från min sida har det bara funnits välvilja.

Mitt sätt att förhålla mig socialt har fungerat bra för mig i livet. Men ni behöver inte tänka som jag. Gör som ni vill allihopa, anpassa er eller inte, hoppas det fungerar för er och att ni får ett bra liv. 

Men kan det inte finnas andra sammanhang där man har ett intresse att passa in och tillhöra än just jobbet? Jag ÄR ju dessutom inte den röda hatten, den är inte min personlighet bara för att jag gillar den. Den kan vara en del av hur jag trivs med att uttrycka mig, men den kanske inte passar in överallt och den kanske på olika sätt begränsar mig. Om jag bär den i ett sammanhang där den inte passar så kanske jag sänder signaler om vem jag är som inte stämmer med verkligheten eller hur jag vill uppfattas och det kanske inte gynnar mig socialt eller gynnar de intressen jag har. Men det är upp till var och en, ska man bära den hela tiden oavsett sammanhang utan att bry sig, ska man medvetet välja sammanhang att bära den utifrån någon form av tanke eller strategi eller ska man inte bära den alls. Det bestämmer man ju själv. Så länge det är medvetet spelar det ju ingen roll.