"Jag vill inte säga nej till mitt barn"

Jag är ingen expert men jag tror det finns fler föräldrastilar är att antingen aldrig säga nej eller att ryta åt sina barn och ge dem skit. 

Jag tror genetiken avgör mer än man tror när det gäller barn.

Antingen föds man neurotypisk och då är det inga problem, eller så är man diagnosbarn och då blir det typ bara problem, i synnerhet i vissa åldrar.

Jag har på riktigt inte haft så mycket strul med mitt barn på 18 år som vissa har med bara ett av sina barn på en genomsnittlig månad och när jag hör hur de lever blir jag helt matt.

Vi kunde t.ex. lämna vårt barn ensamt hemma en långweekend vid 14 utan att något konstigt hände. En jag känner kunde inte lämna sin 20-åring hemma en semestervecka utan att hen blev medlurad till att delta i ett grovt brott. Även en annan vän fick för lite sen hämta ut sitt barn med diagnos hos polisen p.g.a. en jättekorkad grej hen gjort i trafiken, och ja det blir rättegång även om hen bara försökte balla sig mot polisen framför sina kompisar.

Sen kan det klart finnas väldigt kreativa bitar i att ha en lätt manisk och äventyrlig personlighet. Men det kan spåra ur på väldigt många sätt också, och ångestnivån är ofta konstant för hög hos dessa barn. De måste hitta sin egen väg genom livet och tyvärr blir den ofta rätt krokig.

Blanda inte in bipolaritet här, det är en psykisk sjukdom och jag pratar om vanliga ungdomar. Förstår att det är något helt annat att ha ett manodepressivt barn och då är det inte så konstigt att man behöver ha andra uppfostransmetoder.

Menade  inget illa. Jag ville prata om lite annat än det, så jag svarade lite snabbt och skarpt.

Men, läser igen och är ditt barn bipolär? Ber om ursäkt om jag bara dog den utan vetskap men det lät så på det du skrev men man ska ju inta dra egna slutsatser.

Men om det är så, så borde jag verkligen utryckt mig snyggare.

Är det någon som sett serien Bonusfamiljen? Där säger Patrik till Lisa "du säger aldrig nej till dina barn". Och så är det. När Patriks far säger att han vill att William ska få en summa pengar när han dött, då kräver Lisa att dessa pengar ska delas med hennes tre barn, som inte alls är släkt med Patrik och hans far. Och Patrik ger efter som han alltid gör (annars blir Lisa sur och han får inte knulla).

Willams far (Patrik) och mor har andra principer. Men inte förmår Patrik hålla på dem när han ser att Lisas barn inte gör det.

I serien går det rätt bra för Lisas bortskämda barn ändå.

Men vilka föräldrar i verkligheten säger aldrig nej till sina barn? Är det "fri uppfostran" som nu blivit "lågaffektivt bemötande"? Är det att föräldrarna är så kärleksfulla att de aldrig står ut med att barnen blir besvikna och gråter? Är det att de inte orkar med bråk?

Jag tror inte på det där med lågaffektivt bemötande. Man blir inte en evigt mild ängel bara för att man fått barn. Och barnen kommer inte att bemötas av andra lågaffektivt hela livet heller.

Håller med, håller så fruktansvärt mycket med, ts.

Jag säger definitivt nej då och då, oftast när det är något extremt som att något farligt håller på att ske, kallar det för Liv och död regeln, men oftast kan jag välja ord som - men vet du vad, det där är ju inte alls ok, hur tänkte du här?!! Eller - Vad är det som händer??!! Sluta att slå på din syster, ser du inte att hon är rädd och att det gör ont??!!

Typ så.

Att säga nej är inte skadligt när man använder det på rätt sätt, däremot kan man ju fundera ett extra varv på VARFÖR man säger nej, som ibland eller ofta sägs lite per automatik som när barnet försöker att förklara, få inflytande över sin egen förmåga eller kompromissa om något och vi inte lyssnar på barnet och inte ser på barnet som en egen tänkande person som försöker att lösa en situation. Man kan ställa sig själv frågan Varför säger jag nej? 

Att säga nej eller makera om barnen beter sig illa tycker jag är viktigt.

Däremot försöker jag att inte säga nej om det bara handlar om dåliga ideer. Så länge vi inte pratar om livsfarliga saker eller saker som är dåliga på riktigt.

Men mina söner lärde sig som små aldrig genom teoretiska resonemang utan enbart genom självupplevd smärta och hade jag förbjudit allt som kunde ge dem ett blåmärke hade jag fått vakta konstant och också urvattnat ett nej. Så de fick hållas, jag påpekade ibland att något kunde sluta dåligt, de lyssnade, ignorerade och kom hem och fick plåstras om. Men de har också lärt sig den vägen vad som är en dålig idé, att om jag säger nej då är det fakriskt nej på riktigt och var deras egna gränser går. 

Nu är de i övre delen av tonåren och slår sig inte fysiskt längre men jag kör lite samma princip. De kan ha dåliga idéer men är de inte rent livsfarliga eller katastrofala så fine. Men de har också blivit duktiga på att reflektera och eftersom de vet att jag inte förbjuder i onödan så berättar de också om det mesta. 

Jag tror på att man måste få göra egna misstag och prova sig fram. Men man får inte skada andra på vägen och man får inte vara elak. Där är det nej!