Hur och varför blir man en pedofil?

Varför någon blir pedofil är inte vetenskapligt bevisat. Dock finns det teorier om medfödd sårbarhet, med eller utan miljöpåverkan. Det finns många som själva blivit utsatta som aldrig utvecklar någon pedofil läggning medan det finns de som å andra sidan kan härleda sin pedofili till barndomstrauman.

Jag känner ingen pedofil (peppar peppar). Dock gick jag i samma klass under mellanstadiet som en kille som var världens snällaste, blyg, duktig i skolan men hade lite svårare med matte, umgicks nästan bara med tjejer (förutom en killkompis som var lite barnslig för sin ålder). Om jag hade fått gissa hur det skulle gå för den här killen skulle jag bara kunnat tro att det skulle gå bra för honom. Han hade hur lätt som helst kunnat hitta en drömtjej med tanke på hur mycket tjejerna på skolan tyckte om honom, och han hade förmodligen kunnat få en bra utbildning där det inte krävdes några högre kunskaper i matte.

Så blev det inte. Han beskriver själv sin barndom som traumatisk och att han kände att han fastnade i utvecklingen någonstans i elvaårsåldern. Han kände sig aldrig vuxen trots att han genomgick puberteten, kom in på gymnasiet med bra betyg, tog studenten, fick jobb men flyttade aldrig hemifrån förrän båda hans föräldrar gått bort när han var i tidiga tjugoårsåldern. Det lyckligaste minnena han har från sitt liv säger han är när han fick vara med och leka med oss tjejer.
Därför har han tyvärr en dragning till tjejer i den åldern och har dömts för innehav av bilder och filmer där barn i den åldern utnyttjas.

Jag blev helt chockad när jag fick veta detta. Jag hade i och för sig inte haft någon kontakt med honom på minst femton år när han dömdes men det var verkligen ofattbart att en människa man känt som barn kunde göra något sådant. Å andra sidan vet jag ju faktiskt nästan ingenting om hans uppväxt när jag tänker efter, jag minns bara att vi lekte ihop på raster men att han aldrig ville bjuda hem någon.

Okej, du har helt rätt, jag menade att hans föräldrar gick bort när han var i tidiga tjugoårsåldern men han bodde kvar i bostaden de bott i allihop trots att han egentligen inte hade råd, så han blev vräkt, enligt domen. Det är inget konstigt alls att flytta hemifrån i tidiga tjugoårsåldern, dock kan det förmodligen vara en traumatisk upplevelse att förlora båda sina föräldrar så ung och inte ha någonstans att ta vägen.

Jag vet inte hur man kan göra en sådan sak. Men som jag har förstått det handlar det ofta om normalisering. Typ, "jag var med om det här när jag var liten och jag mår inte dåligt av det så andra barn kommer inte heller må dåligt av det". Precis som de som blev slagna som barn och hävdar att det gjorde dem till bättre människor. De är skadade men är sannolikt väldigt rädda för att erkänna det utan vill påstå att de vuxna inte gjorde något fel.

Eller som de som kanske är i trettioårsåldern men känner sig mer som fjortonåringar i huvudet, de kan inte förstå att ett barn kan ta skada av det. De ser inte ens sig själva som pedofiler utan i deras ögon är det ett "jämlikt" förhållande (som min gamla klasskompis uttryckte det).