Kan anteckningar räknas som personligt påhopp?

Olämpligt, kanske. Men det var inte menat för lärarens ögon. 

Och personligen kan jag anse att ett litet privat skriveri är ett ytterst lämpligt sätt att ta ut sin frustration på, speciellt sett till de alternativ många tonåringar brukar kunna välja istället. T.ex. tilltala läraren fult, sprida samma dikt på social media eller sprida den rent sysikt i skolan.

I så fall kan man ju också men att privata dagboksanteckningar är olämpliga. Och visst, visst. Jag inser mycket väl att det är stor skillnad på en privat dagbok och ett personligt skolhäfte. Men min poäng kvarstår.

Om personligt påhopp inte är en juridisk term, kan det någon annanstan än i lagliga texter finnas en definition på vad som kan anses vara personligt på hopp och vad som inte är det?

För min del räknar jag i alla fall ett påhopp som att det verkligen behöver aktivt riktas till personen ifråga. Man tilltalar den, skriver till den eller delar olika typer av innehåll. Men att en privat anteckning, endast ämnad för en själv, är ett påhopp..?

 

Tack så väldigt mycket!

Kan det spela in, att dikten inte hade spridits eller självmant visats åt någon. Den var skriven i mitt barns personliga häfte och det var inte meningen att någon annan skulle se den, men läraren råkade se det ändå.

Tänker att en förolämpning väl ändå borde ses som nåt som levereras med intention?

Jag kan inte säga till mitt barn att det var dumt att skriva dikten. För jag tycker inte det. Jag tycker det var ett väldigt bra och moget beslut av hen att ta ut sin frustration på ett så lugnt sätt.

Men jag har sagt till mitt barn att det var dumt att skriva dikten i skolhäftet. Hen hade kunnat skriva den i sitt privata anteckningsblock istället, som läraren inte har rätt att läsa i.

Det är din åsikt. Jag vet inte var jag står ännu.

Jag har svårt att se att en privat anteckning, som inte var ämnad för någon annans ögon, kan ses som en förolämpning. Är det en förolämpning om man tänker fula tankar?
Jag förstår att läraren kan ha känt sig förolämpad. Men man kan bli förolämpat av många saker som varken var menade som, eller av andra tolkas som förolämpningar.

Glömde svara på din fråga. Ber om ursäkt för det.

Jag ville ha ett juridiskt input på allvarligheten i det som hänt. Och jag fick ett ganska bra sådant tidigare. Vilket ju också lyfte fram att i frågan om barn så bör man ta barnens ålder i hänsyn då man avgör hur allvarligt ärendet är.

Och varför frågar jag här, istället för att bara ta bannorna av läraren och gå vidare? Jo, för att jag vill inte att mitt barn ska behöva lida allvarliga konsekvenser för något som jag själv anser är väldigt oskyldigt.

Tilläggas bör, att orsaken till mitt barns frustration var, enligt barnet, orättvis behandling av läraren. Vilket naturligtvis inte heller är OK.

Är mitt barns versionen av den incidenten korrekt? Jag vet inte, jag litar på mitt barn, men ska även prata med läraren imorgon för att höra hens version. Först då kan jag ju se hela sammanhanget. Men jag vill vara förberedd inför den situationen.

Jag accepterar inte osakligt beteende av mitt barn. Vi har redan pratat om vad som hänt. Tidigare har han kunnat agera utåt över sin frustration. Hans reaktion nu är en stor förbättring och enligt mej, mycket mogen. Mer mogen än många vuxna jag haft att göra med själv i arbetslivet.
Men jag accepterar inte heller osakligt beteende av läraren. Därför ska jag också tala med läraren, för att få båda sidor, men jag vill samtidigt veta var jag står gällande lärarens anklagelser.

13

Nu tror jag du inte förstår vad jag syftar till med "lärarens osakliga beteende".

Då jag skrev att lärarens beteende var osakligt så syftade jag till vad läraren gjort INNAN. Dvs den incident som ledde till att mitt barn skrev sagda dikt. Alltså det som jag skrev i TS. 

Men för att repetera. Igår hade mitt barn upplevt att läraren behandlade hen orättvist. Jag har naturligtvis inte själv varit på plats då, så jag kan ju inte veta exakt vad som hände. Men OM mitt barns version stämmer, så var läraren verkligen orättvis. Så jag kan förstå mitt barns frustration. Verkligen.

Och då tyckte jag att det var ett väldigt moget beteende av mitt barn, att istället för att gräla med läraren eller på annat sätt agera utåt, ge utlopp för sin frustration genom att skriva en dikt (som inte var menad för andras ögon).

Naturligtvis kan jag inte vara helt säker på vad som verkligen hände. Därför ska jag tala med läraren imorgon för att höra LÄRARENS version av incidenten.

Så med "osakligt beteende" hos läraren, menade jag inte det att läraren tog illa vid av dikten. Utan till hur läraren behandlade mitt barn under en tidigare lektion.

Det är ju sant. Men tänker att den infon ändå var väldigt matnyttigt, för inte ens OM mitt barn hade varit straffmyndig verkar ju detta ha varit något som skulle kunna klassas som allvarligt. 

Jag är mycket medveten om att mitt barn helt avsiktligt kan ha lämnat dikten framme med avsikt att läraren skulle se den. Jag har inte uteslutit det. Men i nuläget, med den info jag har, så kan jag ju inte annat än tro på det mitt barn säger. "Oskyldig tills motsatsen bevisats".

Jag tycker opckså det är en viktig läxa, som du skriver. Hen bör lära sig att även sånt som inte är menat för andra kan komma ut ändå. Och folk blir ledsna eller arg. Som jag tror jag skrev i en tidigare kommentar så sade jag åt mitt barn att det var dumt å ansvarlöst att skriva dikten i skolhäftet, istället för sitt personliga anteckningsblock. Skolhäftet ska ju oundvikligen fram under lektionen och risken att läraren ser är stor. Och då får hen tycka vad hen vill om läraren, men hen för ju inte den egna situationen bättre genom att göra läraren upprörd. 

Min personliga åsikt kan väl också vara den, att läraren överreagerade. Då jag fann dikten vara så oskyldig. Men, jag kan ju inte veta hur mycket mitt barn retat upp läraren under tidigare lektioner, kanske detta bara var den sista droppen?

Oberoende tyckte jag det var en stark anklagelse av läraren, på basen av den info jag har. Därför ville jag kolla upp det jag kan innan jag kommer att ha ett samtal med läraren imorgon. Jag vill kunna föra en saklig diskussion då.

Och nej, jag tycker inte alls att det runtomkring är meningslöst. Tvärtom så anser jag det vara av stor betydelse. För som jag skrivit tidigare så var orsaken till att mitt barns krev sagda dikt att hen upplevde sig orättvist behandlat av läraren under en tidigare lektion (det var då hen skrev dikten, läraren såg den först idag). Så det är absolut mycket mer att ta i beaktande än enbart det som utspelade sig idag. Både det som händer efter, men också det som hände före, påverkar situationen. Och som sagt var, OM mitt barn verkligen blev orättvist behandlat, så som hen själv påstår, så tycker jag att läraren kunde ha tagit det i beaktande då hen såg dikten. För tja, om inte läraren själv kan bete sig sakligt (med hänvisning till incidenten lektionen innan), så tycker jag inte att läraren kan kräva ett hundraprocentigt sakligt beteende av en elev heller.

Kan därtill tillägga, att mitt barn har en historia med samma lärare. För några veckor sedan hade mitt barn blivit upprörd på lektionen och det slutade med att hen kastade skolboken på golvet och gick ur klassen. Vi hade naturligtvis en diskussion om detta, då jag inte anser detta vara acceptabelt beteende. 

Därför anser jag att det var en väldigt stor (och mogen) förbättring från mitt barns sida, att hen inte agerade utåt denna gång utan istället tog ut sin frustration på ett sätt som hen (obetänkt) inte tänkte att någon skulle märka. Jag kan faktsikt inte annat tycka än att det var väldigt duktigt gjort (även om stället he skrev dikten på verkligen inte var det bästa). Och det här hade jag väl då kanske också hoppats att läraren skulle kunna ta i beaktande. Att det här var mitt barns sätt att faktiskt försöka lugna ner sig/inte vara så störig på lektionen. 
Naturligtvis förstår jag att läraren kan bli upprörd över dikten ändå. Men tja, se till helheten och inse att mitt barn försöker sitt bästa.

Kan väl göra ännu ett tillägg till tillägget och informera om att mitt barn har ADD och de är medvetna om detta på skolan. Och läraren ifråga vet det också. Hen har rätt till extra hjälp, men skolan har inte varit så bra på att sätta in resurser till det. 

Nej.

Men mitt barns lärare tycker tydligen det.
Därför ville jag kolla upp fakta å inte komma med antagna påståenden då jag ska tala med läraren imorgon. 

Ja men snälla. "Kämpar med näbbar och klor för att ditt barn ska få kalla läraren bajs" 

Det var väl inte det det var frågan om? Jag har pratat med mitt barn och varit väldigt viktig med att man ska vara respektfull och inte störa andra. Varken i klassen eller i andra sammanhang. 

Nu var det ju inte frågan om att jag tycker att det är okej att hen beter sig respektlöst mot läraren. För det tycker jag inte. Vi har stränga förhållningsregler om att man ska bete sig respektfullt mot både klasskamrater och lärare i skolan.

Och det var väldigt klumpigt gjort att skriva dikten på ett ställe där läraren kunde se den. Det har jag också sagt åt mitt barn. Skulle heller aldrig godkänna att hen hade tillatat läraren i dylika ordalag, eller om mitt barn visat sin dikt till andra, eller skrivit den i skolboken eller på något synligt ställe. Men det måste väl ändå få finnas gråzoner?

Nu vet jag att jag överdriver, men för att förklara min poäng. Ponera att mitt barn skrev dagbok och i den uttryckte personliga åsikter. Och att någon av dessa åsikter då hade varit denna dikt. Är det fel av barnet att uttrycka sina privata känslor i sin dagbok? För tänk om dagboken kommer med i skolväskan och läraren råkar få se dikten? Är det en kränkning mot läraren?

Ursäkta mig, men det är ju bara löjligt att kräva av ett barn att de inte ska få ogilla sina lärare eller tänka om dom i otrevliga ordalag. Visst, som sagt var var det ju väldigt klumpigt att skriva ner det på ett ställe där läraren kunde se det. Men vem i denna diskussion kan med handne på hjärtat erkänna att man aldrig tänkt eller tyckt att en annan person varit "bajs"? Kanske yttrat denna åsikt till en kompis. Eller skrivit ett argt mail om sin chef till en kollega?

Dålig situation om sagda person får reda på det. Då får man ju stå sitt kast. Som mitt barn nu. Men jag tycker väl att konsekvenserna ska stå i proportion till det som hänt. Och att uttrycka sina känslor privat kan väl ändå inte tolkas som "personligt påhopp"?

Sen kan jag ärligt talat inte säga till mitt barn att hen aldrig får använda ord som "bajs" för att beskriva sin lärare. För om läraren skulle ha betett sig på ett ytterst respeklöst sätt mot mitt barn så kan jag inte kräva att mitt barn inte ska få bli upprörd över det. Respekt förtjänar man, och om läraren beter sig osakligt så har jag full förståelse för att mitt barn vill klotta "läraren är bajs" i sitt eget personliga häfte. Smart? Nej! Men tänker jag bli arg på mitt barn för det? Nej. Som sagt var, här då specifikt för att det var i DET EGNA HÄFTET. Men som jag flertalet gånger reda påpekat. Har sagt åt ungen att i fortsättningen inte skriva sånt i skolhäften, utan ta ut sin frustration i sin privata anteckningsbok istället.

Och ja, en icke framgångsrik attityd är nog en toal saknad av respekt mot auktoritärer. Men jag anser det vara en lika icke framgångsrik attityd att bara ta skit och undertrycka sina egna känslor istället för att ventilera dom på ett sätt som inte (borde) skadar någon annan.

Har klagat, gång på gång hela jäkla läsåret. Visst har något hänt, men inte tillräckligt. Uppenbarligen. Eftersom problemen i klassen kvartstår.

Vill ju inte att mitt barn ska störa andra elever så att deras skolgång blir lidande över att mitt barn stör.

Har haft dialoger med andra lärare och med ett par har vi lyckats komma fram till fungerande lösningar. Så nu verkar det gå bra på deras lektioner.

Mitt barn vill ju inte vara besvärligt. Men denna lärare (efter att ha talat med mitt barn) verkar ha bestämt sig för att mitt barn försöker provocera läraren med flit. Jag är ju inte i skolan så jag kan ju inte veta, men det mitt barn säger känns uppriktigt. Hen har sagt att varför skulle hen medvetet bråka med läraren, för läraren blir ju bara sur och arg och det blir en massa problem.
Säger inte att mitt barn är en ängel. För det vet jag att hen inte är. Hen kan vara ytterst påfrestande för nerverna... Så jag har förståelse för att läraren tycker att det är jobbigt. Men det är ändå lärarens arbete så jag förväntar mig ett proffessionellt beteende. Om det mitt barn berättat stämmer, så får mitt barn en negativ särbehandling i klassen, och blir anklagad för strul även när hen inte gjort nåt. 

OM detta stämmer (som sagt var, jag kör enligt tesen "oskyldig tills motsatsen bevisats") så känns det väldigt orättvist att läraren förväntar sig att mitt barn ska bete sig absolut respektfullt, då läraren själv inte gör det. Jag förstår mitt barns frustration där. 

Och jag kommer absolut att lyssna till läraren först. Jag vill ha en så heltäckande bild av det som hänt som jag bara kan. För det finns inget mer pinsamt än att gå och försvara mammas egen guldklimp till 100%, för att sen få reda på att guldklimpen ljugit. 

Som jag tror jag uttryckt tidigare så tog jag upp min frågeställing för att jag helt enkelt vill vara väldigt välinformerad innan jag går in i diskussionen med läraren. Har även "korsförhört" mitt barn för att vara så säker som det nu går att vara, att hen inte ljugit för mig.

Nej. Mitt barn är inte perfekt. Men jag vet också att de flesta vuxna, inklusive lärare, inte är det heller. Därför ville jag inte bara läxa upp mitt barn nu och automatiskt ta lärarens sida. Och hurudan mamma skulle jag vara, om min grundinställning inte är den, att jag litar på mitt barn och vill försvara hen?