Anonym (Jess) skrev 2025-04-10 14:36:48 följande:
Förrådet sitter ihop med huset och det är en dörr i.ellan som går att låsa inifrån huset. Han han alltså låsa upp den och gå ut där. Jag kan inte byta lås.
Jag förväntar mig tråkigt nog att man som förälder uppfostrar sina barn och att det är hon som ska ha koll på sin son inte jag. Det är lite här det brister. Visst jag kan vara en hök när dom kommer men det ligger inte hos mig utan hos henne. Jag har sagt ifrån på alla tänkbara sätt. Har t.o.m ringt upp henne i efterhand ibland när något gått sönder osv. Det som krockar här är ju att hon har en slapp inställning till allt. Ligger knappast hos mig att styra upp så hennes son kan vara i möblerade rum. Det är därför jag känner att jag inte orkar umgås med henne ihop med barnen längre. Jag hjärter att hon inte tar till sig när jag säger "Nej dom går inte vara i förrådet. Punkt" jag jag på toa eller nått så är han ute och hon tillåter.
Låter skitjobbigt.
Det är jobbigt både att vara föräldern med det barnet och att ta emot sådana barn i sitt hem.
I vårt fall har det inneburit att vår son i princip aldrig leker borta för jag kan inte garantera att han inte "ställer till med" något. Jag kan inte alltid följa med själv och jag kan inte förvänta att kompisens föräldrar går in och är "hök" i mitt ställe. Det går helt enkelt inte.
Och tar vi hem vänner är det samma sak fast här i princip. Ensam eller med oss kan sonen leka lugnt i timmar utan konflikter. Han är kreativ, noggrann, tar initativ på lagom nivå mm. Men är det andra barn här... då går han ALL IN och river fram allt. Förmodligen för att begreppet leka eller "ha en kompis hemma" är så diffust och finns det inga ramar blir det kaos.
Vi har försökt att rama in och liksom försöka verkligen begränsa hur den här timmen när kompisen är här ska se ut med bildstöd och förberedelser men vi har inte lyckats med det riktigt än. Vi måste dock våga för att kunna öva så jag är ändå glad att min pojke har kompisar som regelbundet frågar och vill komma hit.
Men då känner jag mig som en förälder som ändå försöker. Den här föräldern du dealar med verkar inte göra det.
För det är som "Grabb" skrev, man kan inte ursäkta allt med en diagnos eller låta barnet komma undan med vad som helst bara för att.
