Min väns son

Sluta umgås, ta en paus.
Jag har barn med diagnos och vissa saker kommer man behöva justera utifrån barnets mående och beteende. Men man måste ändå sätta gränser!!!
Vet man att sitt barn tex bara tar för sig och har svårt att dela med andra så låter man inte barnet ta kaka och grädde själv... till exempel. 
Utan då kan man prata om det innan när man ska ses att den som bjuder gör färdigt portioner med kaka och grädde och så tar man sitt fat. Om det är en lösning som gör att det här inte uppstår.
Man försöker "rigga" situationer så att det inte blir såsom det verkar bli här hela tiden > kaos.
Min uppfattning är att det är ännu mer viktigt med ramar och stöd när man har den här sortens diagnoser för att underlätta och kapa onödigt input.

Du gör rätt i att ta avstånd. Situationen kommer inte att förbättras, då föräldrarna tydligen inte har något intresse att ens försöka uppfostra honom. Träffas utan barn, om ni vill träffas och har möjligthet till det.

Har haft nära bekanta genom livet som haft barn med diverse diagnoser. 

De har alltid levt efter devisen "En diagnos är ingen ursäkt för att ge upp på sitt föräldraskap, eller låta barnet komma undan med ett dåligt uppförande, beteende".

Dvs, de har försökt skapa ramar, tydlighet, utvecklat strategier och taktiker, ställt upp och stått upp (!) för sina barn. Men de har inte ursäktat sina barn med hänvisning till en "diagnos".

Mao, bara för att man har ADHD så kan man inte alltid "ta all grädde", som ett enkelt exempel. Ungefär som skribenten "Frida" säger ovan.

När ni är hemma hos dig så förebygg det du kan. Förekom barnet och kaoset.

Låt inte barnet ta fika först och okontrollerat. Lägg upp, säg att barnet får ta mer när det ätit upp och se till att alla får.

Lås förråd och plocka undan sådant din son är extra rädd om från hans rum. Var närvarande och bryt om det går ut över din son eller era ägodelar. Men var inte petig så att allt förbjuds, löv och oreda och sånt kanske man får släppa om man förebygger det riktigt viktiga.

När ni är på besök. Prata med din son innan, säg att du vet att han sällan får låna saker hos kompisen och låt honom ta med något eget han vill leka med där. Blir kompisen då sugen på att prova hans grejor så får man ju förhandla om att bytlåna och annars så har din son något eget med sig och något att göra.

När ni är iväg. Var inte beroende av om han tjurar ihop och vill göra annat eller inte kan sitta still. Han kan absolut få en chans. På bion t ex kan ni ju sitta ihop men att du ser till att din son inte kan dras i. Sitta mellan, eller byta plats med sonen om det andra barnet blir rastlöst. 

Jag tror det är bra för kompisens son att fortsätta umgås och faktiskt även att umgås med de som inte dansar efter hans pipa. Men man får förebygga och förekomma.

Tack för ditt stöd. Jag har verkligen försökt att förebygga. Sagt ifrån och varit tydlig. Men det kvittar ju när inte min kompis (mamman) är med på tåget. I vintras va han här och ville ut i garaget. Jag sa tydligt att nej, vi är inte i garaget och leker men han skulle promt in där och hämta en grej. Han står på sig och min kompis säger liksom inget. Det är inte sonens fel
 Det är hennes. Ett nej är inte ett nej för varken henne eller sonen. Det är påfrestande. 

Jag vet precis hur bio situationen hade blivit för detta har inträffat förr. Hennes son tar uppmärksamhet ifrån min son och vill ha med honom på bus. Jag har pratat med min son om detta men han tycker också det är jobbigt. Han missar ju filmen och vill min väns son sitta breve min så ser liksom hans mamma till att det blir så
Kvittar ju vad jag säger. 

Det börjar bli inf3kterat mellan mig och henne. Inte frön hennes håll. Hon ser nog inte problemet och jag har försökt prata lite snyggt om det men det går inte in. 

Så just avstånd är nog vad jag måste ta tyvärr

Jobbigt läge. Men innan du tar avstånd från mamman tycker jag att du ska lägga korten på bordet någon gång. Berätta konkreta exempel på vad som hänt och hur du uppfattar det, att det tar bort en del av glädjen med att träffas. Hur hon sen hanterar det är upp till henne.

Vore tråkigt om ni gled isär utan att hon får veta varför.

Jag tänker att det ändå inte riktigt låter som om du försökt förebygga eftersom förrådsdörren varit olåst, kompisens son tillåtits roffa åt sig fika o.s.v. Hade det varit jag skulle jag nog ha varit som en hök (men ändå tillåtit lek inom vissa ramar). Jag skulle också vid det här laget ha pratat med min kompis.

Öppnade du garaget trots att du sagt nej? Oavsett hur mycket kompisens son tjatar är det ju ändå du som bestämmer i ditt hem, inte han.

Förrådet sitter ihop med huset och det är en dörr i.ellan som går att låsa inifrån huset. Han han alltså låsa upp den och gå ut där. Jag kan inte byta lås. 

Jag förväntar mig tråkigt nog att man som förälder uppfostrar sina barn och att det är hon som ska ha koll på sin son inte jag. Det är lite här det brister. Visst jag kan vara en hök när dom kommer men det ligger inte hos mig utan hos henne. Jag har sagt ifrån på alla tänkbara sätt. Har t.o.m ringt upp henne i efterhand ibland när något gått sönder osv. Det som krockar här är ju att hon har en slapp inställning till allt. Ligger knappast hos mig att styra upp så hennes son kan vara i möblerade rum. Det är därför jag känner att jag inte orkar umgås med henne ihop med barnen längre. Jag hjärter att hon inte tar till sig när jag säger "Nej dom går inte vara i förrådet. Punkt" jag jag på toa eller nått så är han ute och hon tillåter. 

Låter skitjobbigt. 
Det är jobbigt både att vara föräldern med det barnet och att ta emot sådana barn i sitt hem.

I vårt fall har det inneburit att vår son i princip aldrig leker borta för jag kan inte garantera att han inte "ställer till med" något. Jag kan inte alltid följa med själv och jag kan inte förvänta att kompisens föräldrar går in och är "hök" i mitt ställe. Det går helt enkelt inte.
Och tar vi hem vänner är det samma sak fast här i princip. Ensam eller med oss kan sonen leka lugnt i timmar utan konflikter. Han är kreativ, noggrann, tar initativ på lagom nivå mm. Men är det andra barn här... då går han ALL IN och river fram allt. Förmodligen för att begreppet leka eller "ha en kompis hemma" är så diffust och finns det inga ramar blir det kaos.
Vi har försökt att rama in och liksom försöka verkligen begränsa hur den här timmen när kompisen är här ska se ut med bildstöd och förberedelser men vi har inte lyckats med det riktigt än. Vi måste dock våga för att kunna öva så jag är ändå glad att min pojke har kompisar som regelbundet frågar och vill komma hit.

Men då känner jag mig som en förälder som ändå försöker. Den här föräldern du dealar med verkar inte göra det.

För det är som "Grabb" skrev, man kan inte ursäkta allt med en diagnos eller låta barnet komma undan med vad som helst bara för att. 

Precis som du skriver TS, är problemet inte pojken, utan hans mamma.

Pojken har svårigheter, man får göra vissa anpassningar, men det du beskriver är inte okej. Det hade inte heller behövt hända om mamman hade förebyggt samt satt gränser. Då hade han inte kunnat ta all grädde, för hans mamma hade lagt upp till honom. Han hade inte tillåtits härja fritt, för hon hade gått in och brutit eller avlett eller - om inget annat hjälpte - gått hem med sonen. Biobesöket hade inte blivit förstört, för ni hade inte suttit bredvid varandra om det inte fungerade. Osv.

Det är så man som förälder MÅSTE göra med dessa barn. Av någon anledning tar hon inte det ansvaret. Då blir det svårt att umgås när barnen är med. Du kan inte övervaka allt eller sätta gränser om inte mamman gör det.

Du gör alltså rätt som backar. Ni får träffas utan barnen. Kanske träffas ibland med barnen på någon "neutral" plats där du kan ha överblick och det inte finns lika stor risk för kaos eller att saker förstörs, men bara om du orkar och din son vill.

Du har försökt förebygga, säga ifrån samt prata med mamman. Det verkar inte hjälpa. Förhoppningsvis behöver du inte ta avstånd helt, men det är delvis upp till din kompis.

Vet du hur det fungerar med andra vänner och deras barn? Om de umgås med andra? Du lär ju inte vara den enda som är less på situationen.