Normen att skaffa barn
Ska inte ge dig råd att göra si eller så men ska berätta en kortis om mig.
Gick in i väggen för ett gäng år sedan. Blev gravid ett halvår efter. Graviditetshornoner och stresshanteringskurs på samma gång - jag mådde så jäkla bra!
Alla mår inte bra som gravida, men jag har haft ynnest att göra det.
Sedan, tyvärr av jobbrelaterat åkte jag in i väggen även efter barn. Men det är egentligen inte relevant. Skulle säga att i mitt fall har barnen varit bra.
För andra så blir barn kanske inte lika bra med en ums i bagaget. Speciellt inte om man får barn som har diagnos kanske. Men det vet man ju inte innan.
Jag har kompisar som både frivilligt och ofrivilligt är barnlösa. De tenderar att umgås ner med varandra än oss med barn. Det är ju en naturlig väg att gå. Ett par av dem är riktigt tight med sina syskonbarn i stället. Andra har inte ens de banden.
Det är vad man gör det till. Det jag skulle be dig göra är lite svårt kanske men ändå värt en tanke. När du är gammal och kanske skröpplig, vem finns där för dig då? För en del är barn svaret (men det vet man ju aldrig, de kan flytta till Australien!), för andra är det syskonbarn eller gudbarn. Andra har tight vänner som alltid funnits där som man vet att man kommer att ha kvar.
Vem sätter man som arvinge till ett testamente om det inte finns egna barn/syskon/syskonbarn?
Där tror jag är en del av ditt svar. Tror mina frivilligt barnfria kompisar är precis lika nöjda med sitt liv utan barn som jag är med mina barn. Bars man funderar på framtiden lite.
Hoppas du hittar ett svar som är rätt för just dig!