Normen att skaffa barn

Du har två stora frågor att reda ut här.
1) Om du själv vill ha barn
2) Kommunicera eventuellt "jag vill inte ha barn" till din partner

Kan rekommendera podden Barnfrihet för att få olika input på frågan. Hur man tänker kring barn och normer.
Jag vet att någon uttrycker sig såsom att barn kan ses som ett tillval, och att hon valt att helt enkelt inte ha det tillvalet i sitt liv. Inte svårare än så. Och att det inte handlar om att man tycker illa om barn eller inte vill umgås med barn, man kan ha många kontaktytor med barn utan att vara förälder själv. Om man vill förstås.

Viktigt att du berättar för din partner så att han kan ta ett informerat beslut om han ska fortsätta relationen med dig eller försöka hitta någon som också vill ha barn.

Jag vill inflika och säga att du borde ta tag i din utmattning innan det blir värre. I nästan alla fall beror utmattning på att man har en anpassningsproblematik som beror på ens personlighet. Yttre faktorer som ekonomi, relationer, skola, barn, hushåll, etc blir då svårare att hantera. Så man behöver lära om hur man ska hantera problem i vardagen.

Planera vad som ska göras varje dag. Säg nej till saker. Gör saker i långsam takt. Motionera, ät och sov enligt fasta rutiner. Be om hjälp för att lösa problem Gör saker som du mår bra av. Detta får dock inte bli kortsiktiga saker som går ut över dina rutiner. Exempelvis om man gillar att ofta festa sent på kvällen eller shoppa fast man inte har råd så är det inte bra.

Bland kvinnor kan det även bero på outredd ADHD eftersom det är svårare att upptäcka hos dem.

Ta kontakt med vården.

1) Jag vet inte om jag verkligen vill ha barn (vilket också stressar mig).
Vet inte om det är normen att man "ska ha" barn som får mig att vilja eller om jag verkligen vill inners inne. Ena sekunden känns det som det vore underbart med barn och andra sekunden känns det som att man förlorar all sin frihet och energi. 

2) Jag har sagt till min partner att jag ev inte vill skaffa barn längre och att jag är rädd att ganska lämna mig. Han svarade att han inte vill lämna mig just nu, men att han inte kan lova att han inte kommer göra det i framtiden om det inte blir några barn. 

Tack snälla för tips på podd. Ska kolla upp den :) Låter som det finns kloka och tänkvärda inputs där. 

Tack för ditt svar. 
Jag har det väldigt tungt på jobbet, har väldigt höga krav på mig själv och har svårt att släppa om jag misslyckas med något. Jag jobbar som tandläkare och kan inte direkt "ha en dålig dag" utan måste jämt vara väldigt fokuserad och verka glad och stark inför mina patienter. Men i själva verket inser jag att jag lider av dåligt självförtroende och låg självkänsla... 

Jag har kontakt med vården och fått diagnosen; Anpassningsstörning. Jag går även i KBT just nu och ska även träffa en psykoterapeut för att gå till botten med min dåliga självkänsla. Jag äter sunt, tränar flera gånger i veckan och försöker ha bra sovrutiner. Hm.. Har inte tänkt på om jag skulle kunna ha ADHD, men kanske värt att kolla upp. 

Ett till problem med barn är att jag inte känner att jag inte kommer hinna bli tillräckligt redo/ mogen i mig själv innan jag blir för gammal för att få barn. Tar ju flera år att ändra på sig själv så att det håller långsiktigt :( 

Här säger du något viktigt som kan höra ihop med tanken på barn.. 
Att du har höga krav på dig själv (kanske till och med orimliga krav) och det oftast hänger ihop med både dålig självkänsla och självförtroende.  Ju sämre man mår ju högre blir kraven. Lite samma sak som en som får ätstörningar för att maten är det enda som kan kontrolleras ju värre okontrollerbart livet omkring en blir... 

Du skjuter ju upp barnfrågan hela tiden för att du ställer orimliga krav på dig själv på hur man ska vara en god förälder och du ställer höga  krav på omständigheterna.  Vilket är fullständigt orimligt.

Och det visar sig i sista stycket klart och tydligt när du tror att man måste vara en perfekt omgjord person för att kunna få barn...

Kolla omkring dig på dina vänner , hur perfekta är dom i sitt liv med sina barn? 

Tänk om alla bara skulle tänka på sig själva, då skulle människan snart vara utdöd.

Prata med din man. Under hela 5 år har ni inte nämnt barnfrågan? Kan du tänka dig barn om han tar storsta ansvaret? Om inte, måste han få en chans att lämna om han vill ha barn.

Ingen orsak. 
Men problemet här är nog lite extra jobbigt eftersom din partner uttalat att han VILL ha barn.

Lever man i en relation där det inte är uttalat vare sig si eller så, så kanske du hade känt att då är det helt upp till mig och jag kommer landa i hur jag känner förr eller senare.

Samtidigt är barn ofta en dealbreaker och det är inte säkert att ni kommer att hålla ihop om du förmedlar att du inte vill ha barn. Men då är det så. Lika lite som han kan tvinga dig att bli förälder, lika lite kan du tvinga honom att avstå om han känner en sådan längtan. Det är ett verkligt dilemma.
Kanske behöver du/ni gå och prata med någon?

Ja, det argumentet har man ju hört några gånger... Men är det inte bättre att ta ordentligt ansvar innan man bara går och skaffar barn och sen inte kan ta hand om de ordentligt. Skulle du säga att det är bättre att ge barnen en dålig uppväxt men trauman och att de i värsta fall hamnar i kriminella kretsar - bara för att hålla jorden befolkad?? 

Jag vill i alla fall känna mig som en stabil person för att kunna ge mina eventuella framtida barn det bästa förutsättningarna för att berika samhället, men du kanske inte håller med.