Hur gammal är du? Är du runt 30 är det ju ingen brådska. Du har fortfarande 10-15 år på dig. Det finns dom som blir mamma första gången kring 45.
Du kan ju alltid frysa ner ägg om du vill säkra dina chanser med utan att känna stress kring det.
Dom flesta är äldre idag när man blir förälder. Så det är inget konstigt alls.
Jag valde aktivt att skaffa barn i ung ålder (när min energi var på topp) för jag orkade både med mina barn och klättra på karriärstegen på en och samma gång.
Nu idag när jag har tonårs barn och stadigt närmar mig 40, så skulle jag inte ens tänka tanken att ens försöka mig på att skaffa barn vid den här åldern.
Jag har helt enkelt inte samma energi nu som jag hade för 10 år sedan. Det ÄR ett faktum och för att kunna vara en bra förälder, så måste man ha gott om energi. Framförallt om någon av ens barn (gud nåde i dagens värld) råkar ha en diagnos, med alla komplikationer osv som det innebär med skola osv..
Mm. Men det är många som idag väljer att vänta och först kanske läsa på universitetet, jobba, göra karriär osv och sedan skaffa barn.
Har man inte så många bollar i luften samtidigt så kanske det finns mer energi kvar? Man får prioritera lite.
Nej. Det var definitivt INTE norm att skaffa barn ung i vår omgivning. Det gav vi blanka fan i. Det här var ju f ö drygt 20 år sen (inte 120?) och helt och hållet samma paradigm
att inte skaffa barn före 35 och aldrig fler än två, som blivit ännu värre idag än då.
Det var inte ekonomiskt enklare att vara ung förälder när vi skaffade barn än det är idag. Framtiden var inte hellre mindre oviss än den är idag. Det som finns idag är fler skärmar, fler Krösamajor på sociala medier och mer rysspropaganda att allt är hopplöst och att det är helt ok att ägna sitt liv åt meningslösa sysslor. Unga vuxna idag inbillar sig också att allt måste vara perfekt innan barn kommer på fråga och lyssnar alltför mycket på vad andra anser. De inbillar sig också att de är upplysta men har ingen koll på grundläggande biologiska fakta som inte går att rucka på.
Det finns inga rätt eller fel. Var och en får göra det som känns bäst för dom. Jag är själv uppvuxen med två studenter med CSN. Det var JÄTTETUFFT för dom att alltid få ihop det, även fast kärleken så klart övervägde allt.
Svart på vitt är det kanske inte så underbart som du beskriver det. Det är inte roligt att se sina föräldrar ledsna, för att dom knappt har råd att handla mat till dig. Eller att knappt se dom för att dom alltid måste jobba extra sena kvällar och kanske nätter ibland. Eller att dina kompisar åker på solsemester varje sommar, medan du sitter hemma med Nintendo och är den sista som blir hämtad på förskolan osv.
Det finns både för och nackdelar med detta. Fördelen är väl att man får ett längre liv tillsammans. Mer tid.
Å andra sidan är en ekonomisk trygghet ett lugn. Ett lugn för hela familjen. Jag tycker inte att man ska välja bort det om man kan.
Möjligheterna är också större idag att kunna skaffa barn i senare ålder än vad den var tidigare. Vården är mer utvecklad och det är bra, eftersom det både ökar dina möjligheter och minskar din stress. Du behöver inte känna att det är kört för att du inte fick barn när du var 22 och du kan skaffa barn med någon du verkligen vill ha barn med.