Normen att skaffa barn

1) Jag vet inte om jag verkligen vill ha barn (vilket också stressar mig).
Vet inte om det är normen att man "ska ha" barn som får mig att vilja eller om jag verkligen vill inners inne. Ena sekunden känns det som det vore underbart med barn och andra sekunden känns det som att man förlorar all sin frihet och energi. 

2) Jag har sagt till min partner att jag ev inte vill skaffa barn längre och att jag är rädd att ganska lämna mig. Han svarade att han inte vill lämna mig just nu, men att han inte kan lova att han inte kommer göra det i framtiden om det inte blir några barn. 

Tack snälla för tips på podd. Ska kolla upp den :) Låter som det finns kloka och tänkvärda inputs där. 

Tack för ditt svar. 
Jag har det väldigt tungt på jobbet, har väldigt höga krav på mig själv och har svårt att släppa om jag misslyckas med något. Jag jobbar som tandläkare och kan inte direkt "ha en dålig dag" utan måste jämt vara väldigt fokuserad och verka glad och stark inför mina patienter. Men i själva verket inser jag att jag lider av dåligt självförtroende och låg självkänsla... 

Jag har kontakt med vården och fått diagnosen; Anpassningsstörning. Jag går även i KBT just nu och ska även träffa en psykoterapeut för att gå till botten med min dåliga självkänsla. Jag äter sunt, tränar flera gånger i veckan och försöker ha bra sovrutiner. Hm.. Har inte tänkt på om jag skulle kunna ha ADHD, men kanske värt att kolla upp. 

Ett till problem med barn är att jag inte känner att jag inte kommer hinna bli tillräckligt redo/ mogen i mig själv innan jag blir för gammal för att få barn. Tar ju flera år att ändra på sig själv så att det håller långsiktigt :( 

Ja, det argumentet har man ju hört några gånger... Men är det inte bättre att ta ordentligt ansvar innan man bara går och skaffar barn och sen inte kan ta hand om de ordentligt. Skulle du säga att det är bättre att ge barnen en dålig uppväxt men trauman och att de i värsta fall hamnar i kriminella kretsar - bara för att hålla jorden befolkad?? 

Jag vill i alla fall känna mig som en stabil person för att kunna ge mina eventuella framtida barn det bästa förutsättningarna för att berika samhället, men du kanske inte håller med. 

Jo det är klart vi har pratat om barn. Det är bara jag som är dum och har gått runt och väntat på att jag plötsligt ska få en barnlängtan när jag blir 30 och har en stabil ekonomi och ett stabilt jobb. 
Om han skulle ta ett större ansvar för barnen så skulle det ju självklart underlätta. Känner dock inte att jag kan räkna med det i det långa loppet. I min värld måste båda vara med på det 100% för att det ska kunna hålla i längden. 

Jag har berättat hur jag känner för honom och han väljer för stunden att stanna med mig men han kan såklart inte lova någonting om det inte blir barn om några år.

Ja, jag tror definitivt att mina krav på mig själv hör ihop med mina tankar kring att skaffa barn. 
Jag tror att du även har rätt med att jag skjuter upp det och en del inom mig förstår att jag har orimliga krav. Jag vet hur jag bör tänka och känna, men det ligger mycket djupare. Kan ju inte tvinga mig själv att känna att jag klarar av att ha ett barn liksom :/ 

Man ser ju bara det som är bra/ perfekt hos andra för de är väl de sidorna de vill visa upp såklart. ALLA mina vänner utom en har barn, så har ju sett en del. Ser ju att föräldrarna stöter på utmaningar, men det känns som om de klarar av det på ett bra sätt som jag själv inte är säker att jag skulle klara. 

Men de är förmodligen mer trygga i sig själva från start. 

Ja det gör ju inte saken lättare direkt.
Det är verkligen ett dilemma som dessutom blir mer påtagligt nu när den biologiska klockan börjar ringa.

Än så länge vill han vara kvar med mig för att jag inte har bestämt mig till 100%. För honom är det inte lika bråttom av förklarliga skäl, men jag har ju inte all tid i världen. Men jag har varit tydlig med att jag förstår om han vill lämna även om jag såklart kommer bli förkrossad. 

Vi har faktiskt bokat tid för parterapi nu så jag hoppas det kan leda oss framåt :) 

Tack för ditt svar Åsa.

Vad jag har förstått så försöker man komma ifrån diagnosen "utmattning" då den bara finns i Sverige. En bidiagnos (brist på bättre ordval) som är vanlig istället för utmattning är just "anpassningstörning" som kanske Mannen menade. Om man har svårt att anpassa sin vardag till stressen och kraven som ställs på och inte får in någon ordentlig återhämtning så leder i sin tur till att batterierna tar slut; Man blir sjuk. Men det går bra att vara belastad under längre tid om man tar sig tillräckligt med tid för återhämtning. 

Tycker att min man är hjälpsam i hushållet. Han jobbar mycket hemifrån vilket underlättar hushållsarbetet. Han är även förstående och vet att jag tampas med stress och bristande självkänsla, så där har jag tur :) 

Håller med. Det är i slutändan mitt beslut om det blir barn eller inte. Tycker att de som skuldbelägger barnfrihet borde tänka ett varv till. 

Tack! :) 

Förstår jag rätt att du är gravid nu? Grattis i så fall! :) 

Skönt att bli förstådd och att man inte är ensam med dessa tankar. Vi får se vart det leder helt enkelt. Först ska jag försöka hitta lite balans i min tillvaro. En del av mig vill nog någonstans ha barn. Men att det ligger i att jag just nu ser det som övermäktigt pga att jag det tufft på jobbet och även privat med olika saker. När saker lättar och jag har byggt upp en mental styrka så kanske jag kommer vilja hela vägen och våga. Är dock rädd att det kommer vara för sent då. 

Jag har förstått att man blir väldigt lösningsorienterad som förälder. Man måste lösa olika situationer för barnets skull. Och som du säger är alla barn olika och det finns ingen manual. 

Jag säger inte att alla föräldrar har bra självförtroende. Jag upplever bara att mina vänner verkar ha bättre självförtroende än jag. Men sen så ser jag ju dom såklart inte i alla situationer, de har de säkerligen tufft och jobbigt i perioder. Det handlar bara om att de kan hantera det. Är osäker på om jag kan det.