Hälsoångest

Jag är läkare och har själv hälsoångest sedan ca 18 månader  tillbaka (tidigare var jag väl kanske nojig, men inte på den här nivån). För mig började det med just ALS-noja, vilken under några månaders tid blev mer och mer extrem. Det lustiga är att jag hela tiden visste intellektuellt att symptombilden inte stämde alls. Men på något sätt lyckades jag ändå övertyga mig själv om att ALS var den enda förklaringen på mina symptom. 

Just nu har jag en extrem rädsla för en annan dödlig och obotbar sjukdom, som dels är 200 gånger vanligare (!!) i min befolkningsgrupp och som dels ger en mer diffus symptombild vilket gör att jag intellektuellt inte kan utesluta att jag har den (och det är väl just därför min hjärna valt ut just detta. Av alla farliga sjukdomar som finns är detta den som är statistiskt mest sannolik för just mig). Just nu saknar jag faktiskt nästan min ALS-rädsla, för även om jag mådde lika dåligt då som nu så var det åtminstone en del av mig som fattade hur oerhört osannolik det var att jag skulle vara drabbad.

Mitt stora misstag är att jag inte sökte vård för min ångest efter ALS-episoden. Så det är mitt bästa tips: vänta inte på nästa hälsoångest-skov utan sök vård så tidigt som möjligt. Själv ska jag ta mig i kragen nu och ta mig iväg till vårdcentralen nästa vecka för provtagning och remiss till psykolog, trots att jag är fullkomligt livrädd för vad proverna kommer visa. 

Ett annat tips är att verkligen, verkligen undvika att försöka hantera oron genom att läsa på om sjukdomen. Det leder i princip alltid till ökad oro, även om man är som jag och kan förstå det man läser. Hjärnan väljer liksom att ta till sig de små, små bitar som man upplever passar in, och bortser från allt det som talar mot att man har sjukdomen. 

Sedan har träning hjälpt mig personligen väldigt mycket. Även nu när det är som värst så mår jag mycket bättre psykiskt de veckor jag tränar varannan dag.