Hur vet man att man har empati?

Jag saknar inte empati, men min förmåga att hantera det är nedsatt eller annorlunda. 

Är min man man ledsen (tex ledsen för att anhörig dött) så vet jag att jag måste verkligen tänka "Det är hans sorg. Inte min. Jag skall stötta och trösta honom". Gör jag inte det, och han är ledsen då blir jag ledsen för att han är ledsen, och då kan jag bli som lamslagen av sorg. Så att han får trösta mig istället. Fast att det är något som drabbat honom.

Det här har jag klarat två senaste gångerna detta var aktuellt, men inte gången före det. Men det kräver att jag dissocierar, stänger av till viss del. Annars tar jag över känslan/sorgen. 

Sedan kommer en känsla av skam för att jag är så självisk, vilket blir en sorg i sig vilket ytterligare försämrar min förmåga att vara normalt empatisk/sympatisk.

Jag har väldigt svårt att hantera om han är ledsen eller om han är sjuk. Jag läste här på familjeliv om någon vars mormor blev så illa berörd av att morfar var döende, så att morfars sista tid i livet blev att han tog hand om sin fru och behövde låtsas som att allt var normalt för hennes skull. När det var han som var döende och dog. inte hon. Jag är som henne.