Han är emotionellt ointelligent, jag tappar känslor

Anonym (Hoho)

Sun 13 Apr 17:47
51 svar

Visa endast Anmäl

Han är emotionellt ointelligent, jag tappar känslor

Jag tycker min sambo är emotionellt ointelligent och jag är en känslig jävel.
Jag tänker mycket, känner, överanalyserar. Osv.

Jag pratar sällan om mitt struggel men ibland önskar jag att han var en trygg famn som jag kunde luta mig emot.
istället sitter vi här med noll kommunikation utöver barn. Han är jättelättsam på precis ALLA sätt och ställer upp på allt, han sätter sig i bilen och åker 3mil om jag vill ha glass.
Men att prata känslor eller försöka förstå mig om jag är nedstämd, eller prata om vår relation är tvärstopp! Han har absolut inte pratat sånt med sina föräldrar, dom är inte såna.

Det gör att mina känslor försvinner för han gör mig inte trygg. Men å andra sidan ska ju inte min trygghet vara beroende av någon annan. Vad kan jag göra, hur kan jag tänka?
- «
- ‹
- Sida 1 av 5
- 1
- 2
- 3
- 4
- 5
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Han är emotionellt ointelligent, jag tappar känslor
Anonym (dd)

Sun 13 Apr 17:48
#1

Visa endast Anmäl

Vill han utveckla sin kommunikation?
burleskburkläsk

Sun 13 Apr 17:49
#2

Visa endast Anmäl

Anonym (Hoho) skrev 2025-04-13 17:47:47 följande:
Han är emotionellt ointelligent, jag tappar känslor
Jag tycker min sambo är emotionellt ointelligent och jag är en känslig jävel.
Jag tänker mycket, känner, överanalyserar. Osv.

Jag pratar sällan om mitt struggel men ibland önskar jag att han var en trygg famn som jag kunde luta mig emot.
istället sitter vi här med noll kommunikation utöver barn. Han är jättelättsam på precis ALLA sätt och ställer upp på allt, han sätter sig i bilen och åker 3mil om jag vill ha glass.
Men att prata känslor eller försöka förstå mig om jag är nedstämd, eller prata om vår relation är tvärstopp! Han har absolut inte pratat sånt med sina föräldrar, dom är inte såna.

Det gör att mina känslor försvinner för han gör mig inte trygg. Men å andra sidan ska ju inte min trygghet vara beroende av någon annan. Vad kan jag göra, hur kan jag tänka?

Känns som att han väntar på att du skall go apeshit...
Anonym (Tb)

Sun 13 Apr 21:06
#3

Visa endast Anmäl

Han är din man, inte din psykoterapeut. Förhoppningsvis har han ett öppet hjärta men dina problem är inte hans problem.
Anonym (Ge en chans)

Sun 13 Apr 21:24
#4

Visa endast Anmäl

Har du berättat för honom hur viktigt det är för dig med de här samtalen?
Om han inte har haft en här typen av samtal, så är det ovant för honom givetvis, så då kanske du får ha lite mer överseende med det.
Givetvis inte tvinga in honom i någonting, men han kanske inte förstår hur viktigt det är för dig med denna typen av samtal. Och om han inte förstår det, så förstår han inte heller vad det är du saknar.
Sen har du rätt i att inte han ska stå för din trygghet.
Där behöver du själv fundera på vad det är du behöver, i dig själv, för att känna dig trygg.
Eventuellt söka samtalskontakt? Om inget annat för din egen skull.

Det kanske kan hjälpa er relation faktiskt att du får det behovet tillfredställt av en vän eller en samtalskontakt.
men framför allt tycker jag att du ska prata med honom
Anonym (J)

Sun 13 Apr 22:07
#5

Visa endast Anmäl

Jag har samma problem med min pojkvän. Så emotionellt handikappad att jag blir avtänd.
Anonym (Silve)

Sun 13 Apr 22:26
#6

Visa endast Anmäl

Anonym (J) skrev 2025-04-13 22:07:58 följande:
Jag har samma problem med min pojkvän. Så emotionellt handikappad att jag blir avtänd.

Om inte män pratat djupare med föräldrarna under uppväxten, så blir det inte så mycket träning med kompisarna heller. Troligen är då de närmaste kompisarna inte heller vana vid att prata lite djupare eftersom man ofta väljer kompisar som liknar en själv.

Så det kan vara ovana. Det enda man som kvinna kan göra är att försöka locka fram lite sådana diskussioner. Så att det blir lite träning i sådant.

Om inte det fungerar så kan man söka parsamtal. Det finns privata familjeterapeuter och kommunerna kan också erbjuda det (i den "frivilliga" delen av socialtjänsten).

Om det trots alla ansträngningar inte blir bättre så får man fråga sig själv om man kan leva med detta och kompensera det med djupa samtal med vänner t.ex.

I några fall kan det faktiskt röra sig om högfungerande autism. Då är det svårt för personen att tolka egna och andras känslor och att intuitivt känna av andras situation.
Anonym (Jo)

Sun 13 Apr 22:29
#7

Visa endast Anmäl

Anonym (Silve) skrev 2025-04-13 22:26:19 följande:
Han är emotionellt ointelligent, jag tappar känslorOm inte män pratat djupare med föräldrarna under uppväxten, så blir det inte så mycket träning med kompisarna heller. Troligen är då de närmaste kompisarna inte heller vana vid att prata lite djupare eftersom man ofta väljer kompisar som liknar en själv.

Så det kan vara ovana. Det enda man som kvinna kan göra är att försöka locka fram lite sådana diskussioner. Så att det blir lite träning i sådant.

Om inte det fungerar så kan man söka parsamtal. Det finns privata familjeterapeuter och kommunerna kan också erbjuda det (i den "frivilliga" delen av socialtjänsten).

Om det trots alla ansträngningar inte blir bättre så får man fråga sig själv om man kan leva med detta och kompensera det med djupa samtal med vänner t.ex.

I några fall kan det faktiskt röra sig om högfungerande autism. Då är det svårt för personen att tolka egna och andras känslor och att intuitivt känna av andras situation.
Precis, det finns några få killar som pratar känslor med sina kompisar, men många gör det inte och man väljer ju omedvetet om inte annat ett umgänge som passar. Sen är ju killar olika, men många är nog inte så öppna och har nog inte den delen av hjärnan aktiverad heller. Programmerade olika..
Anonym (Jo)

Sun 13 Apr 22:30
#8

Visa endast Anmäl

Anonym (Hoho) skrev 2025-04-13 17:47:47 följande:
Han är emotionellt ointelligent, jag tappar känslor
Jag tycker min sambo är emotionellt ointelligent och jag är en känslig jävel.
Jag tänker mycket, känner, överanalyserar. Osv.

Jag pratar sällan om mitt struggel men ibland önskar jag att han var en trygg famn som jag kunde luta mig emot.
istället sitter vi här med noll kommunikation utöver barn. Han är jättelättsam på precis ALLA sätt och ställer upp på allt, han sätter sig i bilen och åker 3mil om jag vill ha glass.
Men att prata känslor eller försöka förstå mig om jag är nedstämd, eller prata om vår relation är tvärstopp! Han har absolut inte pratat sånt med sina föräldrar, dom är inte såna.

Det gör att mina känslor försvinner för han gör mig inte trygg. Men å andra sidan ska ju inte min trygghet vara beroende av någon annan. Vad kan jag göra, hur kan jag tänka?

Kan ni hitta andra samtalsämnen runt det hela?
StudierKemi

Sun 13 Apr 22:43
#9

Visa endast Anmäl

Motsatsen är inte heller kul, då kallar man i vissa fall mannen för gay. Ta honom för den han är? Jag hoppas att du kan acceptera honom, då jag vill ingen illa. Eller har du som mig kanske, att du blir inte nöjd förrän du får en baby boy som är i tonåren? Att man som kvinna kan bli så pass bra så att en sådan blir din? :o (Det är komplicerat, men jag vill fånga in någon ung med hjälp av kyrkan (om det går), vänta med s*x tills bröllopsnatten, bli kär i ansiktet och i personligheten, anv. detta att det är lite annan kultur, katolicism, asiat, "manliga geishor" är väl vackrast, ha ha). Undantrycker du allt sådant lite udda och "skyller på annat"? För en känslig, grinig pussy till man är inte heller optimalt... ;)

Såg på en datingprofil för några månader sedan en ung man, såg självsäker ut först, han var smal, lång, vackert ansikte... Men jag blev avtänd när han på nästa bild luktade på en ros. Det var homo-vibbar då. Men din man låter inte som en egoist iallafall, så försök att bara fokusera på hans goda sidor, om du kan... Annars kanske karma straffar dig med en enorm egoist nästa gång, så du känner dig väldigt nere väldigt länge sen...
Anonym (J)

Sun 13 Apr 22:50
#10

Visa endast Anmäl

Anonym (Silve) skrev 2025-04-13 22:26:19 följande:
Om inte män pratat djupare med föräldrarna under uppväxten, så blir det inte så mycket träning med kompisarna heller. Troligen är då de närmaste kompisarna inte heller vana vid att prata lite djupare eftersom man ofta väljer kompisar som liknar en själv.

Så det kan vara ovana. Det enda man som kvinna kan göra är att försöka locka fram lite sådana diskussioner. Så att det blir lite träning i sådant.

Om inte det fungerar så kan man söka parsamtal. Det finns privata familjeterapeuter och kommunerna kan också erbjuda det (i den "frivilliga" delen av socialtjänsten).

Om det trots alla ansträngningar inte blir bättre så får man fråga sig själv om man kan leva med detta och kompensera det med djupa samtal med vänner t.ex.

I några fall kan det faktiskt röra sig om högfungerande autism. Då är det svårt för personen att tolka egna och andras känslor och att intuitivt känna av andras situation.
Jag jobbar inom socialtjänst och varje dag består av att tolka och förstå känslomässigt handikappade mäns beteenden och känsloliv. Så jag är less på att ta så mycket ansvar. Jag vet inte om jag kommer orka med denna relation i längden faktiskt

«
‹
Sida 1 av 5
1
2
3
4
5
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Han är emotionellt ointelligent, jag tappar känslor

Han är emotionellt ointelligent, jag tappar känslor

INNEHÅLL