Vad är sant?

De stora barnen är hos sin pappa och jag ska åka till mina föräldrar i morgon men då tycker min sambo att jag tar hans dotter och åker iväg. 

Tack alla för svar. Det är egentligen det jag vet innerst inne. Jag vill inte ha en sån relation som jag har nu. Vi skrev till varandra i söndags kväll och i måndags morse försökte han bli sams men jag var fortfarande arg och sa att den här gången är det över på riktigt. Jag och gemensamma dottern åkte till mina föräldrar. När vi skrev senare skrev han att han till och med kan tänka sig familjerådgivning. Jag har tjatat om det så länge men han har vägrat. Efter ett par dagar la sig ilskan och jag började sakna honom. Nu har jag kommit hem. Det var väldigt jobbigt. Jag grät och han kom och kramade mig. Nu är han och dottern och äter lunch med hans pappa och jag sitter hemma helt förvirrad. Han skrev att jag ska säga en sak som han ska jobba med tills vi får gå på samtal. Jag vet vad jag ska säga. Jag ska säga att han ska jobba med relationen till mina barn. Men går det verkligen att laga det här? Jag har ju tjatat om familjerådgivning så länge. Varför skulle det bli annorlunda nu? Jag saknar den han var innan ångesten tog över hans liv. Han har ångest som gör att han undviker det som är jobbigt. T ex äta mat med mina barn. Han misstolkar mig hela tiden och tror saker som jag inte alls menat. 

Ska lägga till att vår gemensamma dotter är pappas flicka. Hon har ringt honom varje dag nu när vi varit hos mormor och morfar och igår sa hon att den hon tycker mest om i familjen är pappa. 

Jag flyttade hit när jag separerade från min man. Då passade det mig väldigt bra med en fyra så barnen fick varsitt sovrum och jag ett. Sen flyttade min sambo in och vi fick vår dotter. Då blev det trångt. När hon var liten hade hon leksaker i vardagsrummet men nu är hon så stor att hon behöver eget rum när hon har kompisar och så. Sambon köpte en våningssäng för att hon skulle sova där uppe och vi där nere men hon somnar ofta i soffan och då blir det för tungt att lyfta upp henne högst upp i våningssängen. Sambon säger att han sover bra i soffan och han vill sova där men vi kommer ju längre ifrån varandra. 
Han är inte en elak person egentligen. Hans mående är det som förstör och han har låg självkänsla så när jag tar upp saker tar han det som kritik. T ex kom hans pappa och hämtade dem nu när de skulle äta lunch. Jag frågade varför han hämtade dem för jag undrade vad han tänker om att jag är hemma med bilen och han får komma och hämta dem. (Sambon har inte körkort) Det var egentligen en nyfiken fråga men sambon tog det som att jag tyckte att det var fel av honom att be sin pappa hämta dem. Jag tyckte inte att det var fel, jag var bara nyfiken. 
Vi har tyvärr inte råd med större. I alla fall inte att köpa och det finns nästan inga femmor att hyra här. De som finns är svåra att få tag på. Vi har dock två badrum med dusch i ena och badkar i andra. 

Jag har försökt få honom att sova i sängen. Jag har lagt mig i överslafen för att han ska kunna sova med dottern i sängen men han går ner till soffan ändå. Jag har också velat hitta en bra lösning för alla. Jag vill att han ska må bra och jag har velat parterapi i flera år för att vi ska få hjälp att förstå varandra men han har inte velat. Han flyr så fort det blir jobbigt. Han har äntligen tagit emot hjälp från jobbet om sin jobbsituation. Jag har försökt få honom att prata om det privata också men han har inte velat det. När jag frågat vad jag konkret ska tänka på för att förbättra vår relation så har han inte kunnat säga det. Det kommer i affekt att jag bara ska ha allt på mitt sätt. Men när han har ett förslag och jag har ett annat har jag försökt kompromissa eller hitta hur vi kan lösa det medan han bara gett upp sitt förslag direkt. Jag är en sån som vill att alla ska vara nöjda.