Anonym (Visste ni inte?) skrev 2025-04-17 10:04:35 följande:
Hade skrivit ett långt inlägg till dig, så fick jag ett telefonsamtal och inlägget var puts väck. Suck.
Ska försöka komma ihåg åtminstone en del av det jag skrev.
Det låter som att det bara kan bli bättre, att det just är en jobbig ålder nu.
Jag tror att många föräldrar man träffar mest framhåller gulligull och inte de jobbiga sidorna, kanske för att man inte känner varandra jättebra, att de har väldigt enkla barn eller att de inte upplever det som jobbigt alls? Så ja, det är nog svårt att få en rättvis bild av föräldraskapet innan man är där. Sen att barn är så olika.
Jag hade en relation med en man som hade barn som bodde varannan vecka. Mannen hade adhd och säkerligen barnet med. Bara ett barn, men det barnet krävde energi. Visst jättekul ofta och vissa delar var mysigt. Men blev rätt avskräckt när jag, eller vi gemensamt, skulle ta barnet till förskolan och barnet lade sig på golvet, sparkade och skrek och kunde bitas för att det vägrade bli påklätt. Om barnet hade suttit still och inte bråkat i en halvtimme så kunde jag ha klätt det på 5 minuter och vi kunde gjort något kul resterande tid. Det hade inte barnet förstått under det år jag var med i leken, trots att jag försökte förklara.
Sen kasta saker, skrika och slåss vid utbrott. Utbrott över huvud taget var inget jag alls minns från min egen barndom.
Var tveksam till barn redan innan, detta fick mig att bestämma mig.
Så ja, det är nog inte lätt att veta hur det ska bli om man inte umgåtts med många barn innan, eller bara korta stunder.
Man kan vara en fantastisk förälder trots att man inte gillar att leka.
Min mamma gillade inte heller att leka och underhålla så mycket, så hon skaffade 2 barn tätt med en lugn man. Det lyckades och jag och systern lekte med varandra från väldigt tidig ålder och mamma var med när vi var väldigt små men fick mycket avlastning av oss. När vi var äldre så underhöll vi varandra mest hela tiden. Det kan ju bli katastrofalt också med två barn tätt. Finns tyvärr inga garantier.
Håll ut, för det kan bara bli bättre! Håller tummarna för att det blir lättare snart.
Det kanske kan vara det som är grejen, men dessa första tuffa år. Kanske blir det lättare sen som så många säger. Saken är den att jag aldrig längtat efter barn under livet, alltid sagt att jag inte ville ha. Men så träffade jag rätt person senare i livet och det kom på tal. Där och då kändes det bra tills barnet kom, den långa föräldraledigheten och allt det eviga omhändertagande, skrik och hemska nätter. Det känns som man sitter i en soppa som aldrig tar slut för vi har en krånglig unge som aldrig är nöjd. I mitt tycke. Men inte tänkte jag att detta skulle bli så från början. Vi kanske va för snabba med beslutet. Men gjort är gjort.
Jag förstår folk helt och hållet att vissa inte väljer att skaffa barn, frågar inte ens varför de ej vill, för jag fattar.
2 barn verkar va lösning för mpnga just med underhållning, syskonkärlek (Om det nu blir så) men att skaffa en till kommer inte på fråga, göra om allt igen hade fått mig att gå in i depression på riktigt. Aldrig i livet.
Jag antar att jag får försöka se fram emot bättre tider när barnet blir äldre. Men i två år har jag känt mig ensam (även om jag är i relation) och livet är bortkastat. Jag antar jag bara behöver prata med personer som inte dömer utan har någon typ av förståelse för det är jobbigt att hålla inne på allt själv. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen i nuläget..
