Ångrar barn

Jag avskydde småbarnsåren med mina tvillingar. Det började bli kul att ha barn när de började kunna prata mer ordentligt, runt 3-års ålder. Då började de även ta sig fram på springcykel vilket ju gjorde att man inte behövde ha snigelfart när man gick och de ville gå själva.

Alla gillar inte småbarnsåren. Det bara är så. Som tur är så blir de större. 

Ja, hemskt är det. Bara gnäll, springa och jaga ungen, ha koll hela tiden, inte få sova... Jag listan är lång. Jag hoppas det finns någon glimt framåt men allt känns hopplöst och att jag gjort det största misstaget man kan göra...

Kan du vara i en depression?
Hur fungerar livet med jobb och partner, kanske kan ni få lite mer avlastning för barnet?

Det är många som har det jobbigt under det första åren. Just 2 årsåldern tyckte jag var kämpig med trots och väldigt stort rörelsebehov men dåligt konsekvenstänk... Det blir lättare. 

Låter som att du kan ha en depression kopplad till allt. 

Jag är glad för att jag gick två på en gång, men trots det så fick jag frågor om vi inte skulle ha en till. Jo, om det garanterat blir en och den är tre år när den kommer ut, svarade jag. 

Har du/ni avlastning från släkten? Kan du/ni dela på ansvaret för barnet eller är du helt ensam? 

Det kommer att ta lite tid men det kommer att bli bättre. Och du! Bara att du reflekterar och tänker på detta och att du älskar ditt barn även om det känns så fel innebär att du är en bra förälder. Alla föräldrar är inte "lekföräldrar" eller "pysselföräldrar" men ingen är bättre eller sämre än någon annan sort. 

Jag vet inte. Mitt liv har varit upp å ner men jag är ganska duktig på att få till träning då och då men träffar även vänner emellan. Det är väl att det känns om ett fängelse att va hemma å passa upp på ungen. Vill hellre va på jobbet. 
Min partner jobbar mycket men vi är väl ganska duktiga på att ge varandra tis till annat. Jag tycker dock det känns som jag är mer med barnet än min partner. 
Vi har inte så mycket hjälp tilö barnvakt, våra föräldrar bor långt borta eller aldrig hemma. 

Ja skojar inte bort denna åldern. Hemskt! 

Ja folk är glada i att trycka på fler barn eller levnadssätt. 

Lite men inte så mycket som jag hade velat. Nej vi är två men vi delar väl ok men känns som jag har ungen mer. 

Jag tror jag kan va kvar i så jag levde utan barn, vilket jag saknar enormt mycket. Jag är bättre på att ta hand om mig själv och göra som jag vill än att ta hand om andra. Det är trist, jag vill vara min enga egoist. Nu är jag alla andras och fixar allt hemma själv...

Tack! Det där behövde jag! 

Kom ihåg att du får mer frihet ju äldre ditt barn blir. Det är bara en förhållandevis kort period då man är så väldigt låst. 

Jag är en bokmal och en av de jobbigaste sakerna för mig har just varit att jag inte haft vare sig tid eller ork att läsa. Det är först de senaste åren som ron att läsa infunnit sig. Mina barn fyller 12 i höst. Men bara det att kunna få lägga sig i badkaret i lugn och ro (också en favorit) kunde jag börja njuta av när de var runt 3-4 år. 

Som min psykolog sagt till mig, "se till att göra en sak varje dag dom DU blir glad av och uppmärksamma en sak du gjort som du är nöjd över". Det är så otroligt lätt att tappa bort sig själv när barnen är små, men du kommer att komma tillbaka till att inte bara vara förälder.

Även om det absolut sista jag gör är att ångra mitt eget barn så kan jag ändå känna igen mig i vissa saker du skriver. Jag saknar också att kunna göra vad jag vill - när jag vill. Man är så låst. Jag har alltid haft ett stort behov av egentid och att kunna reflektera över livet. Jag drömmer om att kunna utnyttja friskvård, att kunna ha ett städat hem, att kunna sova när jag vill, ha tid till att laga god, nyttig mat, ligga en heldag på soffan och bara skrolla på telefonen. Jag tittar ner på mina tånaglar två gånger om året och tänker "hoppsan nu är de en halv centimeter långa igen" (noll ta hand om sig själv utrymme liksom).

Jag älskar mitt barn men jag tror inte att småbarnsåren riktigt är min grej. Mysig såklart men att typ stirra på fullständigt ointressanta saker och säga "wow" är urtrist. Nu börjar mitt barn blir äldre så jag tror att jag närmar mig slutet på de "trista åren". Förstår inte heller hur folk pallar. 

Ni som säger att småbarn är hemskt eller som Ts som tom. ångrar sitt barn. 
Hade ni ingen aning om hur livet med barn skulle bli? Läste ni inte på innan/fått erfarenhet av hur jobbigt det kan vara att ha barn?

Jag valde bort barn just för att jag klart insåg att det inte är för mig. 
Planerade ni barn eller blev ni oväntat gravida? Tänkte ni att ni vill ha äldre barn men måste lida er igenom småbarnsåren först? 
Äldre barn är tydligen svåra att adoptera bort, det hade kanske varit något om man inte gillar dem när de är små?

Hur är det med din sambo Ts? Hoppas den gillar att vara förälder iaf så barnet slipper ha två ovilliga föräldrar. Sånt är svårt att dölja.
Hoppas det blir bättre!

Vi planerade och längtade efter vårt barn. Alla i vår närhet med barn såg ut att ha det så bra. I våra huvuden tänkte vi mest att första året skulle va jobbigt, jag har tänkt på tider när man kan hitta på mycket med barnet (i äldre ålder) men hade inte föreställt mig att känna såhär. Det är inte en känsla man kan förbereda. 

Min sambo är fantastisk. Sen vill jag tillägga att jag leker en del med vårt barn, pussar å kramar osv. Problemet är att jag tycker det är tråkigt att underhålla och leka med detta lilla barn som knappt fattar något å man säger samma sak om och om igen..