Ångrar barn

Även om det absolut sista jag gör är att ångra mitt eget barn så kan jag ändå känna igen mig i vissa saker du skriver. Jag saknar också att kunna göra vad jag vill - när jag vill. Man är så låst. Jag har alltid haft ett stort behov av egentid och att kunna reflektera över livet. Jag drömmer om att kunna utnyttja friskvård, att kunna ha ett städat hem, att kunna sova när jag vill, ha tid till att laga god, nyttig mat, ligga en heldag på soffan och bara skrolla på telefonen. Jag tittar ner på mina tånaglar två gånger om året och tänker "hoppsan nu är de en halv centimeter långa igen" (noll ta hand om sig själv utrymme liksom).

Jag älskar mitt barn men jag tror inte att småbarnsåren riktigt är min grej. Mysig såklart men att typ stirra på fullständigt ointressanta saker och säga "wow" är urtrist. Nu börjar mitt barn blir äldre så jag tror att jag närmar mig slutet på de "trista åren". Förstår inte heller hur folk pallar. 

På frågan hur man inte kan få egentid när det finns två föräldrar så var det i alla fall i mitt fall att pappan jobbade natt (jag sov typ 3h per natt i början och tog hand om barnet) sen sov pappan till kl 15, gick och duschade 1 h, mat gjordes, sen skulle han gamea (datanörd), sen behövde HAN vila igen innan nattjobb och sen började det om. På helgerna satt han uppe och spelade, duschade 1 h om dagen osv osv. Jag var den som städade, handlade, lagade mat (för det mesta), förberedda fika för hans familj, duschade typ 2 min i veckan. När jag duschade och visste att han vilade bredvid bebisen och bebisen vaknade så ställde han sig med bebisen vid duschen och försökte räcka barnet till mig så att jag fick stressa ut ur duschen...