Ångrar barn

Jag blev oplanerat gravid och blev dessutom lämnad mitt i graviditeten och jag kan bara tacka min lyckliga stjärna att barnet kom till i mitt liv i rättan tid efter år av trauma och att jag var omgiven av så många fina och hjälpsamma människor i mitt liv.
Hade mitt liv varit perfekt innan hade jag kanske haft en annan inställning till allt?
Jag kände aldrig av tristessen då barnet och allt omkring upptog så mycket av min tid, men tycker ändå att jag fick till en hel del egentid när barnet som ade för natten vid kl:18.00 och sov till kl:06.00 med ett kort uppvak på natten.
Kanske jag hade ett ovanligt lätt barn?
Träna gjorde jag dagligen, power promenader fast nu med vagn.
Fick barnet på våren så vi kunde vara ute mycket och på så vis lärde jag känna flertalet andra föräldrar lediga att umgås med.
Det betydde MASSOR.
Hade dock en väninna som hade det lite knepigare då hennes barn var mer den aktiva men det anpassade vi oss andra efter och valde därmed platser där barnen kunde rada av sig energin.
Mitt barn började förskolan vid 1 års åldern så då kom jag ut i arbetslivet igen.
Du har varit hemma i två år, varför det om du tycker att du inte klarar av, orkar stimulera erat barn?
Tänker också på pappan, har han någon förståelse kring dina känslor och hur bemöter han dem? 
Man tycker ju som helt ensamstående på 100% att det borde vara så enklare att få till egentid när man är två? 

Förstår att man inte kan förutspå hur livet blir när man får barn och hur mycket man måste vara beredd på att försaka, man vet ju heller inte på förhand vad man får för barn, extra mammiga, livfulla etc etc.

Om jag vore dig skulle jag ta kontakt med vården och få till en samtalskontakt så du kan få hjälp med att bena ut hur du ska tänka och vad du ska lägga fokus på.
Kanske du även har fått en depression?
Många som är omedvetna kring det.
Slutligen, ingen är perfekt och man kan bara göra ditt bästa och ta hjälp av din man.