Ångrar barn

Jag avskydde småbarnsåren med mina tvillingar. Det började bli kul att ha barn när de började kunna prata mer ordentligt, runt 3-års ålder. Då började de även ta sig fram på springcykel vilket ju gjorde att man inte behövde ha snigelfart när man gick och de ville gå själva.

Alla gillar inte småbarnsåren. Det bara är så. Som tur är så blir de större. 

Låter som att du kan ha en depression kopplad till allt. 

Jag är glad för att jag gick två på en gång, men trots det så fick jag frågor om vi inte skulle ha en till. Jo, om det garanterat blir en och den är tre år när den kommer ut, svarade jag. 

Har du/ni avlastning från släkten? Kan du/ni dela på ansvaret för barnet eller är du helt ensam? 

Det kommer att ta lite tid men det kommer att bli bättre. Och du! Bara att du reflekterar och tänker på detta och att du älskar ditt barn även om det känns så fel innebär att du är en bra förälder. Alla föräldrar är inte "lekföräldrar" eller "pysselföräldrar" men ingen är bättre eller sämre än någon annan sort. 

Kom ihåg att du får mer frihet ju äldre ditt barn blir. Det är bara en förhållandevis kort period då man är så väldigt låst. 

Jag är en bokmal och en av de jobbigaste sakerna för mig har just varit att jag inte haft vare sig tid eller ork att läsa. Det är först de senaste åren som ron att läsa infunnit sig. Mina barn fyller 12 i höst. Men bara det att kunna få lägga sig i badkaret i lugn och ro (också en favorit) kunde jag börja njuta av när de var runt 3-4 år. 

Som min psykolog sagt till mig, "se till att göra en sak varje dag dom DU blir glad av och uppmärksamma en sak du gjort som du är nöjd över". Det är så otroligt lätt att tappa bort sig själv när barnen är små, men du kommer att komma tillbaka till att inte bara vara förälder.

Det är just sånt här som gör att de som känner som TS inte vågar prata om det. Man kan läsa på hur mycket som helst, se i sin omgivning och ändå inte veta hur det kommer att bli den dagen man faktiskt står där med bebis i famnen. Man vet inte hur man kommer att reagera förrän faktum faktiskt är där. Vissa älskar småbarnsåren, andra inte. Att säga att "men det är bara att adoptera" är också en trist inställning. Att adoptera varn, speciellt äldre, är absolut ingen dans på rosor. Sen kanske man faktiskt vill ha biologiska barn. 

Småbarnsåren är en förhållandevis kort tid i barnets liv och den går utan problem att ta sig igenom utan att man älskar den. 

Att TS säger att hon ångrar barnet betyder (min gissning, du får rätta mig TS) mer att TS saknar det barnlösa livet just nu. Saknar att kunna få fokusera endast på sig själv och sina behov. För, o h det är viktigt att poängtera, TS skriver även att hon älskar sitt barn samt att TS reflekterar över sina känslor kring detta med småbarn. 

Jag tror att TS är och kommer att vara en jättebra förälder till sitt barn trots de känslor som just nu snurrar runt i huvudet. 

Det handlar om den typen av kommentarer generellt. Att så fort man känner att något är en lite övermäktigt och man har en stund av ånger över det beslut man gjort får höra "men hade du inte läst på innan?" eller "hur trodde du att det skulle bli?" 

Ja, det finns många barn som önskar en förälder. Dock är det faktiskt ett trauma att bli övergiven av sin familj och adoption är komplicerat. Ett äldre barn har ett bagage av tidigare erfarenheter som man inte vet hur det kommer att manifestera dig. Adoption är inte lösningen på det hela om man inte verkligen vill adoptera. 

Och ja, jag är trött på just "men man kan ju alltid adoptera" som en lösning. Det kan ha att göra med att det tog mig 5 år och två missfall innan jag ens fick levande barn. Innan jag fick mina egna så visste hag inte på riktigt hur det var att ha barn, att leva med bebisar 24/7. Men ja, jag tyckte att de första typ 2-3 åren var pisstråkiga. Det är inget mina barn någonsin fått veta eller kommer att få veta. Men det är en (av flera) anledningar till att det inte blivit något småsyskon.