Erfarenheter av människor som fejkar sjukdom?

Säg bara att du kan lyssna på personen när den pratar annat men att just sjukdomsprat får den ta med vården.

Kommer den in på det så tillrättavisa direkt!

Vet en som gjorde likadant, den skulle vara med i diskussioner och det rörde bara sjukdomar, symtom och mediciner.

Kom man med nån eventuell lösning på nån nytt bekymmer så blev personen arg.

Jag känner två hypokondriker, jag brukade dels skratta åt dem och dels irritera mig på dem. Men efter att åren gått har jag insett hur handikappande hypokondri är, alla vårdkontakter, bråk med myndigheter om sjukersättning osv osv.  Det är en allvarlig sjukdom i sig. Jag har känt döende människor leva värdigare och mindre begränsade liv än speciellt den ena hypokondrikern.

Hon kan inte ens höra om en sjukdom eller någon som är sjuk utan att drabbas av liknande symptom eller bli sjukare än den som är sjuk. Och alla som stör sig på en ovanpå det, den sociala kostnaden av hypokondri på jobbet, med vänner, familj och partner. Efter 30 ungefär är en hypokondriker så gott som ensam i livet. Maken pallar inte mer, inte familjen eller vänner heller :(

Är som att toleransen från omgivningen tar slut när åldern börjar på 3 istället för 2 för dem.

Tidigare så fick jag en medicin mot bipolaritet som även funkade mot epilepsi, så ibland när folk frågade va jag tog för medicin (om jag gjorde det bland folk under en resa) så sa jag att det var mot epilepsi och inte för att jag var psykiskt sjuk. Men jag sa att jag inte haft något anfall på massor med år och att jag inte mindes något för jag var så liten om någon frågade. Däremot har jag varit otroligt sjuk i min bipolaritet och varit inlåst massor. 

Idag kan jag göra liknande lögner till folk om någon är sjuk. Om någon knarkar rejält så att den fått hjärtstillestånd så säger jag att den personen har problem med hjärtat och inte att den är narkoman. Är det en lögn? Ja alltså personens hjärta hade ju inte slutat slå om det inte var för knarket. Men man behöver inte säga allt till alla. 

Ja, du har rätt. Oerhört handikappande för personen. 

I just detta fall har jag sett mellan fingrarna med mycket just för att jag tyckt synd om henne. I några år trodde jag att hon var ovanligt otursdrabbad. Sedan har jag tänkt att hon är hypokondrisk och tyckt synd om henne för det. Nu börjar jag känna mig tveksam till om det verkligen är hypokondri - funderar över om hon verkligen själv tror att hon är sjuk eller om hon faktiskt är medveten om att hon simulerar. 

Hon kan t ex skriva och beklaga sig över sena provsvar en måndag. När jag sen ringer på tisdagen berättar hon att hon ffått åka ambulans dagen innan. När jag då frågar när det skedde eftersom hon ju messat mig samma dag så får hon lätt panik  och måste kolla historiken för att se när hon messat mig och först därefter kan hon säga att det blev ambulans någon timma efter det. 

det är ju iofs OCKSÅ hemskt att ha det så. 

Det tycker jag är förståeligt och handlar ju mer om att du inte vill berätta allt om ditt privatliv. 

det vore en annan sak om du hittar på att din epilepsi blir värre och värre, att läkarna söker svar men inte hittar något och du gör en MR två gånger om året typ. 

Min storasyster är notorisk när det gäller att självdiagnostisera sig med psykiska sjukdomar. Hon har en kronisk fysisk sjukdom och en personlighetsstörning redan diagnostiserade, men hon nöjer sig aldrig.

Hon är å andra sidan helt besatt av horoskop och personlighetstester i alla dess former också, så jag tror att det är hennes sätt att finna sig själv. Hon vill ha en förklaring på varför hon är som hon är och de diagnoser hon redan har räcker inte till enligt henne.

Hon har haft ungefär alla psykiatriska diagnoser man överhuvudtaget kan ställa, enligt henne själv. Att försöka förklara att hennes kroniska sjukdom kan påverka hennes psyke väldigt mycket, speciellt med tanke på att hon slarvar mycket med medicinerna och inte följer läkarens rekommendationer, köper hon inte alls.

I perioder har hon också påstått sig vara gravt synskadad och krävt specialanpassning. Då gick hon omkring med ett par glasögon med fönsterglas. I själva verket har hon alltid haft perfekt syn och har retat mig för mina glasögon när jag var liten. Efter ca två veckor tröttnade hon och påstod att hon aldrig använt glasögon.

Hon har även försökt lura andra att hon är dödligt allergisk för en massa livsmedel som hon i själva verket äter mer än gärna och inte alls mår dåligt av, till exempel nötter. Däremot äter hon mängder av mjölkprodukter trots att hon är laktosintolerant, och massor av skräpmat, läsk och godis trots att hon bör undvika allt sådant pga sin kroniska sjukdom. Ibland misstänker jag nästan att hon njuter av att äta sånt hon mår dåligt av för att det ger henne uppmärksamhet.