Självmord i förhållandet

Jag har haft självmordstankar och dödslängtan i perioder ända sedan tonåren. Är nu 50+. Livet är så smärtsamt. Har gått i mycket terapi, privat. Är inte tillräckligt dålig för att kunna få stöd av den offentliga vården. Har aldrig gjort något allvarligt försök (är för feg). 

Jag har accepterat att jag är såhär helt enkelt. Allt i livet har gjort att jag mår såhär. Min man vet att jag inte kommer göra något försök. Han blir såklart ledsen när jag är som mest akut ledsen. Han kan inte göra annat än att finnas där och hålla om mig. 

Har tänkt lite till. Han har en djup depression - dvs han har fått den diagnosen. Han har behandling i form av samtal. 

Håll dig då undan från att försöka vara hobbypsykolog hemma. Överlåt behandlingen till vården. Fråga där om de har möjlighet att ge lite anhörigstöd till dig så att du kan hantera situationen bättre. 

Fokusera på att göra vardagliga saker och ta hand om dig själv. 

Att sitta och fråga sånt som du beskriver och börja gråta stjälper hans tillfrisknande snarare än hjälper. Du ställer krav på honom som han inte kan leva upp till, t ex att fråga en person med djup depression vad den ser fram emot är faktiskt som ett hån. 

Allvarligt talat: vem är det mest synd om. Den som har en depression eller den som är i närheten av personen med depression? Nej, bort med din offerkofta nu, var en anhörig som stöttar och visar att man kan leva ett bra liv, att det finns hopp efter sjukdomen. Sök samtalsstöd för egen del så du hanterar situationen bättre! Skaffa mer kunskap om vad en djup depression faktiskt innebär. 

Håller inte med alls, samtalsterapi är jättebra. Men såklart man, som alltid inom vården, måste ha tur och hamna hos någon som engagerar sig. 

En djup depression tar lång tid att bli frisk från, det måste man nog acceptera också. De som jag känner till i min omgivning har varit riktigt sjuka minst ett år. 

Men har han alltså fått diagnosen djup depression? I så fall är det konstigt att vården släpper honom så lättvindigt.