Hej!
Har någon av er erfarenhet att vara tillsammans med någon med djup depression som påverkar till självmords tankar? Och säger saker som han är ej lycklig i livet och önskar han bara dör. Samt ni som har eller haft självmordstankar, har ni dom fortfarande? Hur gjorde ni för att få hjälp? Han går till psykolog och i grupper men inget hjälper. Han vägra ta medicin mot det också.
Jag har erfarenhet utav självmordstankar. Jag har tänkt på självmord I ca 10 år. Och gjort många olika självmordsförsök.
Har haft lång.kontakt med psyket. Både inläggning och öppenvård. Hjälper.inte ett skit.
Jag har haft självmordstankar och dödslängtan i perioder ända sedan tonåren. Är nu 50+. Livet är så smärtsamt. Har gått i mycket terapi, privat. Är inte tillräckligt dålig för att kunna få stöd av den offentliga vården. Har aldrig gjort något allvarligt försök (är för feg).
Jag har accepterat att jag är såhär helt enkelt. Allt i livet har gjort att jag mår såhär. Min man vet att jag inte kommer göra något försök. Han blir såklart ledsen när jag är som mest akut ledsen. Han kan inte göra annat än att finnas där och hålla om mig.
Min man har dödslängtan och frågar jag honom saker som vad som gör honom lycklig så svarar han saker som: "När jag ska sova." För han hoppas han ej vaknar upp efteråt. Det är svårt att hantera hur man ska göra. Jag vill så innerligt hjälpa honom men samtidigt blir han frustrated att jag gråter när han säger han ej vill leva. Jag kan inte hjälpa det ens, tårarna bara kommer.
Har tänkt lite till. Han har en djup depression - dvs han har fått den diagnosen. Han har behandling i form av samtal.
Håll dig då undan från att försöka vara hobbypsykolog hemma. Överlåt behandlingen till vården. Fråga där om de har möjlighet att ge lite anhörigstöd till dig så att du kan hantera situationen bättre.
Fokusera på att göra vardagliga saker och ta hand om dig själv.
Att sitta och fråga sånt som du beskriver och börja gråta stjälper hans tillfrisknande snarare än hjälper. Du ställer krav på honom som han inte kan leva upp till, t ex att fråga en person med djup depression vad den ser fram emot är faktiskt som ett hån.
Allvarligt talat: vem är det mest synd om. Den som har en depression eller den som är i närheten av personen med depression? Nej, bort med din offerkofta nu, var en anhörig som stöttar och visar att man kan leva ett bra liv, att det finns hopp efter sjukdomen. Sök samtalsstöd för egen del så du hanterar situationen bättre! Skaffa mer kunskap om vad en djup depression faktiskt innebär.
Min syster pratar ofta om sådana tankar. Såklart påverkar det ens egen mående väldigt mycket
Har tänkt lite till. Han har en djup depression - dvs han har fått den diagnosen. Han har behandling i form av samtal.
Håll dig då undan från att försöka vara hobbypsykolog hemma. Överlåt behandlingen till vården. Fråga där om de har möjlighet att ge lite anhörigstöd till dig så att du kan hantera situationen bättre.
Fokusera på att göra vardagliga saker och ta hand om dig själv.
Att sitta och fråga sånt som du beskriver och börja gråta stjälper hans tillfrisknande snarare än hjälper. Du ställer krav på honom som han inte kan leva upp till, t ex att fråga en person med djup depression vad den ser fram emot är faktiskt som ett hån.
Allvarligt talat: vem är det mest synd om. Den som har en depression eller den som är i närheten av personen med depression? Nej, bort med din offerkofta nu, var en anhörig som stöttar och visar att man kan leva ett bra liv, att det finns hopp efter sjukdomen. Sök samtalsstöd för egen del så du hanterar situationen bättre! Skaffa mer kunskap om vad en djup depression faktiskt innebär.
Depression kan ibland bara botas med medicin. Jag förstår din frustration och sorg över situationen. Får du något samtalsstöd?
Jag förstår vad ni menar. Han vill ej ta medicin för det första pågrund av biverkningar. Han har redan en arbetskada som påverkar att han har ont i ryggen varje dag och han orkar mentalt inte huvudvärk och illamående av mediciner då han känner det blir för mycket för honom, då han har ifta huvudvärk pågrund av dålig sömn. Han går ofta i samma kläder på mer sistone, ökat mer i vikt jämfört med förut.
Jag vill så gärna hjälpa honom men jag vet ej hur. Han säger hela tiden han älskar mig och han är ledsen när han blir sån för han vet hur mycket han skrämmer mig. Men samtidigt har han en attityd att han kommer leva med detta och ha längtan till död varje dag. Och det skrämmer mig att kanske en dag hitta honom död.
Jag har inget samtalsstöd för allting är fortfarande så nytt för mig. Han har gått som sagt till psykolog förut men han tyckte det var onödigt då han mådde ej bättre. Nu har han bara samtalsmöten i grupp med andra män om liknande situationer varje vecka.
Försök få honom till en psykiater för nytt samtal om medicinering. Det kan vara så att han har en obalans i kroppen som gör att han inte kan bli frisk utan medicin. Ja, det kan bli värre under insättningen, men medicinen kan också vända sjukdomen så att han börjar fungera igen. Utan medicin riskerar han att behöva ha det så här livet ut, med medicin finns en chans till tillfrisknande. Jag vet folk som gått på antidepressiva till och från i över 30 år. De känner igen tecknen på depression och tack vare medicineringen får de svackor i livet istället för djupa, livshotande mörker.
Men har han alltså fått diagnosen djup depression? I så fall är det konstigt att vården släpper honom så lättvindigt.
Han skulle kanske behöva få bli inlagd och påbörja medicinering där, så att han är trygg under tiden medicinen sätts in.