Hur berättar jag om henne?

Som jag skrev i andra inlägg har hon redan blivit gravid med mig en gång precis i början då vi var lite slarviga med skydd (gjorde abort).

Jag har en genetisk sjukdom i släkten som gör att jag inte vill skaffa biologiska barn, så hade hellre adopterat annars. Men som jag ser det är detta bättre än adoption. Barnen är fortfarande små och har knutit an till mig och jag till dem. Jag hade inte velat ha det annorlunda. 

Säg följande "Mamma, jag har träffat någon, och jag tror hon är 'den rätta', jag har aldrig känt såhär förut och jag vill att ni ska träffa henne."
Då vet hon redan ingångsmässigt vad detta betyder för dig. Så bestämmer ni att träffas på middag på en pub, lite nedsläckt ljus, och så fokuserar ni på att prata och lära känna varandra.

Frågan om barn lär ju dyka upp och då får ni fundera på hur ni lägger upp att hon har två barn sedan tidigare, för det kan ju ge en indikation om åldern. Men jag föreslår att du inte nämner det om det inte blir en dirket fråga. Prata om hur ni träffades, om jobben ni har, hur ni trivs ihop och planerar att flytta ihop. Så får du hoppas att hon är lika lycklig för dig som du är.

Så roligt och bra att det finns barn som du kan knyta an till och dom till dig! Annars hade du kunnat sakna barn med tiden. Barn är liksom framtiden.

Jag träffade min man när jag var 33 och ensamstående tvåbarnsmamma, han var 25, absolut inte lika stor åldersskillnad som i TS fall men min mans pappa var väl inte jätteförtjust och vi fick aldrig någon riktigt bra relation, trist, men det har aldrig haft någon betydelse i min och min mans relation. 

Vi flyttade också ihop väldigt snabbt, ett halvår efter vi träffats så hade han sagt upp sin lägenhet och flyttat in hos mig. 

Idag 26 år senare är vi fortfarande gifta och har det bra 

TS, jag tycker du ska köra på, och hoppas att din mamma är en klok kvinna och tycker att din lycka är viktigast, inte åldern på din partner. 

Jag tror inte du behöver berätta, hon vet redan. Och du vet att hon vet, egentligen. Det viktiga är intentionen och inte handlingen i det här fallet. 
Ni behöver hitta det gemensamma spacet för er kommunikation så behöver inget mer kommuniceras. 

En bekant till mig var 40 år när hennes man lämnade henne för en annan,  några månader senare mötte hon en man på 26 via gemensamma vänner och dom blev kära.. hon hade vuxna barn och var klar med barn och han inga alls...... det blev många åsikter för detta par... mycket hård kritik från alla håll som höll på att splittra paret ..hon fick heta allt möjligt äckligt.. barnen fick utstå mycket skit 

Men idag.. 22-23 år senare är dom fortfarande ihop... dom red ut stormen och nu kan ingen tro deras åldersskillnad,  dom passar jättebra ihop och han har blivit en extra farfar i familjen då hennes barn bildat egna familjer.  

Dock är det ju så att hon snart går i pension och han har många år kvar så dom är rädda för att det ska bli jobbigt och kanske vara det som kraschar deras förhållande.  När han är pensionär kanske hon inte ens lever än eller är så pass gammal att dom inte har nytta av varandra. 

Du får göra hur du vill i ditt liv men jag hoppas ni båda har pratat om konsekvenserna av att bli ett officiellt par och vad det innebär för er alla . Både på kort sikt och på lång sikt. Även ur barnens perspektiv. 

Med all respekt TS men om du är så nervös för att diskutera åldersskillnad fast du säger att du inte bryr dig så kanske det är just detta som kommer bli det som förstör ert förhållande till sist. 

Är du säker på din sak så agera vuxet och stå för din kärlek och visa med handling att du menar allvar.  Just nu låter du bara omogen. 

Du kommer att möta många fördomar i din omgivning och då måste du kunna rakryggad stå för detta och försvara din sambo utan att låta som en gnällig 5-åring som påpekar att du minsann är mogen och vuxen. En vuxen man beter sig inte så. 

Är du vuxen så ta konsekvenserna istället och bit ihop. 

Hur gammal hon ser ut har inget med saken att göra. Jag tänker att det måste vara något allvarligt fel på en kvinna, som vill ha en partner vilken nästan kan vara hennes eget barn.

Jag må ha fördomar, men tycker inte man ska ha så stora åldersskillnader. Vare sig det gäller kvinnor eller män. Min son bör inte fastna i ett bonus- familjeliv när han är ung nog att inte ha lekt av sig. Vid 24 har man inte ens nått ålder av konsekvenstänk. 

Jag brukar heja på att kärlek är oövervinnerlig, men så är det icke i alla fall.
Hade jag haft en 20-årig dotter som velat ha en 40 årig-man hade jag tyckt samma sak. Fast tyvärr är det ännu konstigare åt andra hållet, eftersom tjejer mognar fortare, och då blir det ännu mer märkbart. 

Jag vill att min son ska vara lycklig men helst utan att förstöra och förlora sin ungdom.

 

När man är så liten har man ofta inte en tanke på egna barn, det kan du hinna ändra dig om flera gånger. När jag själv var 24 hade jag tex inte en tanke om det. Är tjej.

Tänkvärt bara. Så du inte står där sen. 

Men om hon är 20 år äldre än dig så är din kvinna 44. Din mamma är 55, alltså 11 år äldre. Då är det ju ändå en del skillnad.