Helt chockad

Det känns tveksamt med tanke på att hon nu jobbar på universitetet men ja, allt är ju möjligt. Jag funderar så mycket på hur mycket jag alls kan/bör fråga henne om situationen. Jag vill att hon förstår våra barns situation och vädja till att de anpassar sig till den men samt är det kanske att lägga mig i för mycket? Känns vanskligt att lita på att min man ska fixa att tänka klart nu, han är som sagt helt dopaminkickad, har jag tur kanske hon inte är fullt så uppe bland molnen. 

Det är också så svårt att bara ge upp och accepter! Vi har semestrar inplanerade med barnen i sommar, ska vi bara strunta i dem?