Helt chockad

Ja det lät ju väldigt rörigt, minst sagt.

Är de alla från Sverige då eller varför ska hela den andra familjen hit?
Är hennes barn små?

Jag tror din man har fått en knäpp och målar upp en dröm som rätt snabbt kommer att krackelera när det blir vardag i ännu en bonusfamilj.

Sen är han uppenbarligen en dubbelspelare som har valt livet med resor som ger möjligheter till sex med andra. Hur säker är du på att han har varit trogen innan egentligen? Charmörtypen kan vara väldigt bekräftande och snäll på hemmaplan så länge de får vad de vill ha utan protester- d.v.s. allt. 

Du kommer inte att få honom tillbaka oavsett, du får ju tro på vad han säger när han säger det. Så det är nog dags för lite samtalskontakt och ett avslut tyvärr.

Beklagar, men det låter ju som han var en bra partner större delen av tiden i alla fall.

Ge det ett år eller två så ska du se att han kommer tillbaka med svansen mellan benen. Han är väl medelålders och lite uttråkad, hemmablind för allt han faktiskt har. Så kommer denna nya donna in som en frisk fläkt och han kan inte se skillnad på förälskelse och kärlek. Det är nytt, annorlunda och lockar enormt. Men även det blir vardag, och de har ju inte dejtat normalt och testat att bo ihop som vanligt folk, så du ska se att han får ett bryskt uppvaknande när det går upp för honom att det kanske inte var så kul ändå. 

Var rädd om dig och medveten om ditt värde. Sen om du väljer att förlåta, det väljer du själv. Men han låter rätt patetisk... 

Jag har lite svårt att föreställa mig att han gjort detta innan. Dagen efter var han så nervös att jag trodde att han höll på att få panikattack, kunde inte sitta stilla, var allmänt uppjagad mm. Till saken hör att en nära släkting just då ligger för döden och dör ganska nära inpå så jag funderade på om det kunde vara det men tydligen inte bara. 

Det känns som om han mådde värre än jag av otroheten. Lite som att han själv tänkt: det kommer jag aldrig att göra men nu får jag "stå mitt kast", typ. Han trodde att jag aldrig skulle prata med honom mer för så skulle han ha gjort. Det tog tid att ens kunna prata med honom för han var så upprörd, det är helknäppt. Jag är osäker på charmörtypen egentligen men alla vi känner är lika chockade som jag, de flesta trodde aldrig att det skulle hända och skulle det vara någon så skulle det vara jag som var otrogen. Jag tror att vi har gett sken av att vara det där lyckliga paret som jag trodde att vi var. När jag frågar säger han också att han var lycklig men att han träffade henne, hoppade i säng första natten och sen var han kär. han bedyrar att han aldrig varit otrogen innan. Jag är väldigt glad att det inte var jag som var det. Det dåliga samvetet kan han få ha och lida av bäst han vill. 

Jag reser egentligen mer själv än han men visst, vi reser båda mycket, inte minst i jobbet. Kvinnan har fått jobb här och hennes man ska följa med. Barnen är 3 och 9. Jag tycker att det verkar så hänsynslöst att inte berätta för mannen förrän han är här med barnen i ett nytt land...men jag vet inte deras omständigheter mer än så. Men jag är rädd att han drar med vårt barn in i ett bonusfamiljliv med två små andra barn som kommer till ett nytt land där de inte känner någon annan än mamma och pappa och så ska de separera och en ny man ska in i deras liv. Kvinnan verkar tycka att barnen får följa med bara på det hon gör, att de ska vara nöjda om hon är nöjd. Jag ser bara katastrof. 

Men jag antar att du har rätt i att jag behöver jobba på acceptansen. Men det är svårt. 

Ja, han har troligen blivit kär och då framstår människor som lite galna. För de är de, med stor överproduktion av dopamin.

Jag tror att du får acceptera, vilket är lättare sagt än gjort i ditt läge. Det tar månader av akut shock. Att sova, äta, allt blir påverkat. 

Det finns en bok som heter "Det är något som inte
stämmer" som handlar om ett sådant akut uppvaknande som du går igenom.

Alla förälskelser övergår inte i långvarig kärlek, det kan hända att hans nya förhållande inte kommer att hålla.

Men eftersom de båda betalar ett högt pris för att få vara med varandra, så kommer de troligtvis att hålla kvar varandra till varje pris. För att bevisa för sig själva och andra att de gjorde rätt. 

Så släpp greppet och gå med på skilsmässa. Sedan behöver du söka allt stöd du kan få, av släkt, och  vänner. Facebookgrupper för personer som genomgår samma sak, kurator på vårdcentralen eller diakon i kyrkan (man behöver inte vara troende).

Räkna med minsst 3 månaders känslomässig kaos och stt leva från dag till dag. Sedan sträcker sig sorrgeprocessen längre än så, naturligtvis, men då kan man i alla fall "andas" mer vanligt.

Min medkänsla till dig i din svåra dituation!

Sök stöd i naturen också, om det brukar hjälpa dig annars!

Du har såklart min empati och sympati. Samtidigt är Familjeliv fullt med liknande exempel där man testar runt med nya familjebildningar som ofta tar slut i förskräckelse.
Klart det finns ingen garanti för att det inte blir otrohet eller uppbrott om man inte gör det. Men det hade i alla fall varit ett mindre lidande för samtliga inblandade.
Så försök se hela familjebygget som ett misstag som ni alla får sota för, och riv av plåstret en gång för alla, och fokusera på dig och barnen. 

Vid närmare eftertanke verkar den nya kvinnan vara rätt knepig när man tänker på det hon gör mot sin man i och med flytten. Men att hon gör så kan bero på skilsmässolagarna i det land som de bor i nu, att det är bättre för kvinnan att skiljas när de kommer till Sverige. 

Tack för alla fina tips!!

Ja, det är min oro att de håller kvar för att bevisa något sen men det kan jag ju inte påverka. Det är Tyskland, lagarna skiljer sig inte åt så mycket men det kan ju finnas andra skäl. Hade det inte varit barn med i bilden hade jag klippt kontakten på ett halvår och sett vad som hänt sen. Nu går ju inte det. Tonåringen här en del problem i skolan  så är bara rädd att allt blir värre. Har bokat en tid med diakon nästa vecka och mannen har gått med på klargörande/avslutande samtal hos terapeut men vet inte om det ens är lönt nu eller bättre längre fram? 

Är det dumt att jag vill träffa henne? Jag är rädd att de inte är diskreta och tonåringen kommer hem och hittar henne där. Och de jobbar båda där jag pluggar och alltså är flera ggr i veckan..
jag vet inte riktigt vad jag ska säga men jag Vet att jag inte bara vill råka springa på dem

Det kan ju vara så att hon inte har ekonomi för att fixa en bostad själv och alltså måste hitta en ny man som står redo med ett bo för att kunna dra och ha kvar sina barn?

Berätta på det avslutande samtalet om din oro när det 
gäller sonen. Så att ditt ex börjar tänka på ert gemensamma barn och tar det försiktigt! Det är ju inte huvudfokus under ert samtal, men det måste gå fram till exet, då sonen redan har svårigheter.

Kvinnan kan ha velat att hon och maken skulle flytta, för att de inte skulle hamna i olika länder med delad vårdnad om barnen. Och behöva skicka barnen emellan länderna.

Det är nog bra att minimera kontakten med  exet, så som du tänkte, att hålla det till ett absolut minimum.

Det finns både för- och nackdelar med att du träffar kvinnan. Det kommer att göra väldigt ont. Men ni kommer troligtvis ändå att mötas, eftersom ni vistas på samma ställe på dagarna (Då kan du också undvika henne och exet i möjligaste mån, ta en omväg etc. )

Väldigt bra att du har fått en tid med en diakon! Hoppas att ni matchar någorlunda! Det kan vara väldigt skönt att ha någonstas att få berätta hur man känner, utan några som helst fillter och hänsyn! Byt samtalspartner om det inte fungerar. (De flesta vårdcentraler har en kurator t.ex.)
Ta en dag i taget, det kommer att gå upp och ner.

Det känns tveksamt med tanke på att hon nu jobbar på universitetet men ja, allt är ju möjligt. Jag funderar så mycket på hur mycket jag alls kan/bör fråga henne om situationen. Jag vill att hon förstår våra barns situation och vädja till att de anpassar sig till den men samt är det kanske att lägga mig i för mycket? Känns vanskligt att lita på att min man ska fixa att tänka klart nu, han är som sagt helt dopaminkickad, har jag tur kanske hon inte är fullt så uppe bland molnen. 

Det är också så svårt att bara ge upp och accepter! Vi har semestrar inplanerade med barnen i sommar, ska vi bara strunta i dem?