Anonym (lämnad) skrev 2025-04-24 22:21:44 följande:
Det kommer att dröja åtminstone två veckor innan hon är här så att jag kan träffa henne. Jag ska fundera på saken. Vill bara inte riskera att stå på väg in på lektion och få en gråtattack för att hon dyker upp...
Semestern...ja, kanske ska jag bara avvakta och se. Det lockar inte att sitta i bil med honom i flera dygn även om jag helst av allt vill ha tillbaka honom. Kanske bara ska släppa tankarna på det tills dess, det är ändå 3 månader dit.
Nu har jag meddelat närmsta kollegor och chef i alla fall och JA, fan vad det är orättvist att bli inslängd i den här skiten! Jag jobbar mest på distans så jag måste liksom skriva uttryckligen till dem men de är stöttande och kommer att hjälpa till att avlasta lite nu när jag inte kan tänka. Har bokat tid på vårdcentralen för att förhoppningsvis få några sömntabletter för jag blir galen av att inte sova och har skrivit till vår gamla familjeterapeut för att se om hon har tid. Mer än så här kan jag inte göra nu tror jag.
Vad bra att du har berättat på jobbet och tagit tag i din krisreaktion, bra jobbat!
När livet blir surrealistiskt kommer dock reaktionerna ofta i vågor.
Man kan känna sig nästan rationell och "together" ena dagen för att sen trilla ihop i en hög nästa. I synnerhet när man har barn som man ofta vill hålla masken för. Så var snäll mot dig själv och uttryck det du känner.
Svär ohämmat eller vråla när du är själv i bilen, ansträng dig fysiskt om du vill få ut ilskan, eller kanske du ska skriva ett brev där du får ur dig allt du vill säga till mannen även om det inte är läge att skicka det? Det man vara nyttigt att läsa om det brevet senare om han försöker tigga sig tillbaka. Eller bara gråt till en gammal film och ät glass om det känns så. Att känna och agera ut känslorna hjälper hjärnan att fatta att det här faktiskt händer.
Psykologerna skriver att det kan vara lika illa som ett dödsfall hos närstående att bli lämnad efter många år, och då brukar man ge rådet att inte ta några drastiska beslut om sitt liv under den första tiden. Tänk praktiskt och utgå från dels det du vill och dels det som är bra för barnen. Hitta dig själv i detta. Om en olycka hade skett och din man faktiskt hade gått bort, hur hade du levt livet vidare då?
Det är inte omöjligt att din man kommer att ångra den här frivolten om 1-2 år, men det är inget du kan ta hänsyn till nu. Han har kastat ut dig i rymden på ett brutalt sätt och du behöver hitta syrgastuben själv nu och inte hålla andan i väntan på att han eventuellt kommer ihåg dig.
