Helt chockad

Tack för alla fina tips!!

Ja, det är min oro att de håller kvar för att bevisa något sen men det kan jag ju inte påverka. Det är Tyskland, lagarna skiljer sig inte åt så mycket men det kan ju finnas andra skäl. Hade det inte varit barn med i bilden hade jag klippt kontakten på ett halvår och sett vad som hänt sen. Nu går ju inte det. Tonåringen här en del problem i skolan  så är bara rädd att allt blir värre. Har bokat en tid med diakon nästa vecka och mannen har gått med på klargörande/avslutande samtal hos terapeut men vet inte om det ens är lönt nu eller bättre längre fram? 

Är det dumt att jag vill träffa henne? Jag är rädd att de inte är diskreta och tonåringen kommer hem och hittar henne där. Och de jobbar båda där jag pluggar och alltså är flera ggr i veckan..
jag vet inte riktigt vad jag ska säga men jag Vet att jag inte bara vill råka springa på dem

Det känns tveksamt med tanke på att hon nu jobbar på universitetet men ja, allt är ju möjligt. Jag funderar så mycket på hur mycket jag alls kan/bör fråga henne om situationen. Jag vill att hon förstår våra barns situation och vädja till att de anpassar sig till den men samt är det kanske att lägga mig i för mycket? Känns vanskligt att lita på att min man ska fixa att tänka klart nu, han är som sagt helt dopaminkickad, har jag tur kanske hon inte är fullt så uppe bland molnen. 

Det är också så svårt att bara ge upp och accepter! Vi har semestrar inplanerade med barnen i sommar, ska vi bara strunta i dem? 

?Den nya kvinnan bor med man och två barn i ett annat land, de ska flytta hit i augusti och hennes man vet att hon inte vill vara med honom men inte att min man väntar här så att säga.?

Jag är inte så mycket för att lägga mig i andras liv när det gäller otrohet som inte tvunget kommer få några konsekvenser, men här kommer det ju att avslöjas oavsett. Jag hade nog talat om det för denna stackars make innan han lämnar hela sitt liv med sin otrogna fru som redan planerar sitt nya liv. Att han vet att hon inte vill vara med honom är din mans version, som han fått av henne. Det behöver inte vara sant. Sedan menar jag inte att du ska ta tillbaka honom om flytten inte blir av. 

Det kommer att dröja åtminstone två veckor innan hon är här så att jag kan träffa henne. Jag ska fundera på saken. Vill bara inte riskera att stå på väg in på lektion och få en gråtattack för att hon dyker upp...

Semestern...ja, kanske ska jag bara avvakta och se. Det lockar inte att sitta i bil med honom i flera dygn även om jag helst av allt vill ha tillbaka honom. Kanske bara ska släppa tankarna på det tills dess, det är ändå 3 månader dit. 

Nu har jag meddelat närmsta kollegor och chef i alla fall och JA, fan vad det är orättvist att bli inslängd i den här skiten! Jag jobbar mest på distans så jag måste liksom skriva uttryckligen till dem men de är stöttande och kommer att hjälpa till att avlasta lite nu när jag inte kan tänka. Har bokat tid på vårdcentralen för att förhoppningsvis få några sömntabletter för jag blir galen av att inte sova och har skrivit till vår gamla familjeterapeut för att se om hon har tid. Mer än så här kan jag inte göra nu tror jag. 

Du hade ju redan prioriterat ditt ex och din man bodde som singel. Det är väl inte konstigt att han väljer en ny kvinna som han kan ha en tvåsamhet med om det är något han eftersträvar. Du skiljde dig i praktiken från din man för 4 år sen.

Av det jag läser mig från din berättelse så låter det som att du har bestämt ganska mycket och din man inte känner att han blir lyssnad på samt saknar förtroende för dig.
Jag får intrycket att han har fått foga sig väldigt mycket och har gjort för mycket våld på sig själv. Du tänker kanske att du har frågat och ni har varit överens men har du verkligen lyssnat på honom?
Jag kan också ha helt fel men det är så det låter för mig. Nu hittade han någon som verkar bra och du kommer inte lyckas få honom att ändra sig. Hur det förhållandet kommer utveckla sig vet man inte men det kommer bli stökigt med tanke på fler barn osv. Hoppas det löser sig på ett bra sätt, men skilsmässa är oundvikligt.

Det ligger viss sanning i det, jag har styrt en del och han ville inte bo isär men jag prioriterade barnen i det fallet. I början styrde jag mest, dels för att jag redan hade ett barn och var lite äldre men han sa bara: säg vad jag ska göra så gör jag det. Det funkade dåligt och vi jobbade på att han skulle uttrycka sin vilja. För ca 9 år sen blev jag utbränd en period och då kom han fram, tog en massa ansvar över beslut mm och balansen ändrades på ett positivt sätt. Sedan dess har jag försökt backa och han kliva fram och jag trodde att vi var på en bra plats där.

Men det kan vara att saknaden av att bo ihop, äga ett hem och ha det där konventionella livet ändå var så stor i honom oavsett orsaken till att det blev som det blev. Han har gått med på terapisamtal så jag tänker att det är en fråga som känns viktig att reda ut där och jag ska ta upp mitt eventuella styrande, det kan vara så att han behöver hitta vem han är utan mig, jag kan på något sätt ändå ha stor förståelse för det även om han inte hade behövt knulla till sig den friheten. 

Men den nya kvinnan är (i hans ögon, bara hans beskrivning) mycket mer bestämd än jag, har ganska högljudda åsikter och han återkommer hela tiden till: "det kommer hon inte att vilja/det kommer att leda till konflikt/så vill hon inte ha det, det kommer bli bråk". Kanske saknar han att bli bossad med? Jag vet att det låter knäppt men det relationen gett mig är bland annat att jag blivit annorlunda. tonat ner min ilskna sida, vi har på allvar inte bråkat på minst två år. Det låter ju helt sjukt att det skulle vara ett problem men kanske saknar han det där? Jag för min del har njutit av friden, det har varit så mycket annat att kämpa med så att vi har hållit ihop har varit skönt och jag känner att jag blivit mer en person jag vill vara: inte konfliktsökande, inte sökt bekräftelse genom en massa tjafs. 

Tack för dina ord. Jag ska ta hjälp av en vän som själv varit "den andra kvinnan" och därmed har det perspektivet och där det gick bra, även för barnen. Jag tänker att allt fokus ligger på barnen, resten måste jag hålla mig ifrån att lägga mig i och just nu känns det inte så svårt. 

Men jag funderar på det här med att introducera en ny partner för tonåringen, när är det läge för det? Man hör ju hela tiden om att det kan bli fel och förstärka någon sorts partiskhet hos barnen vilket jag verkligen, verkligen inte vill uppmuntra. Men jag vill ju heller inte försöka få dem att fördröja det om det inte finns någon vits utifrån barnen. 

Hur har ni andra gjort med det? Den enda erfarenheten jag har är storas pappa som introducerade nya på löpande band väldigt snabbt och där allt egentligen gjordes utifrån att han var arg för att jag lämnat honom. Jag tänker att jag är i ett bättre läge nu, jag är ju ganska maktlös men känns ändå svårt att se barnens relation till sin pappa haverera och bara titta på, det vill jag helst inte. Och jag fattar att han inte kan tänka helt 100 nu. Det gör mig arg men jag jobbar på det, att acceptera det och se vad jag kan ta för ansvar och hålla den ilskan borta från både honom och barnen. 

Ja, det handlar verkligen om vågor av känslor. Idag läste jag tidningen, kom till dödsannonserna och såg att någon benämnts som "livskamrat" och det bara rasade eftersom det är så jag sett på min man, som min livskamrat. Någon som jag ska följas åt med genom livet och nu blir det antagligen inte så. 

Jag såg att han tagit bort mina inlägg från Facebook men också märkligt nog, raderat inlägg i vår sms-konversation där han skriver att han ska på middag men den kvinnan han sen låg med. Just de meddelandena är borta men inga andra, det känns som om jag håller på att bli knäpp men eftersom jag vet vilket datum det gäller och också ordagrant tidigare när jag gick igenom allt skrivit ner det så måste det vara så att han rensat där också...? Men så skumt.

Oavsett: jag har varit ute och roat mig och tar hand om mig själv och mitt och barnens liv. Jag skriver mycket och tror att det hjälper men även det där med att omge sig med vänner, gråta men också göra roliga saker har ändå hjälpt. Det har snart gått tre veckor och även om jag fortfarande drömmer mardrömmar sover jag åtminstone. Jag är ledsen men inte konstant förtvivlad. Tack för allt ert stöd och nya perspektiv.