Helt chockad

Jag har lite svårt att föreställa mig att han gjort detta innan. Dagen efter var han så nervös att jag trodde att han höll på att få panikattack, kunde inte sitta stilla, var allmänt uppjagad mm. Till saken hör att en nära släkting just då ligger för döden och dör ganska nära inpå så jag funderade på om det kunde vara det men tydligen inte bara. 

Det känns som om han mådde värre än jag av otroheten. Lite som att han själv tänkt: det kommer jag aldrig att göra men nu får jag "stå mitt kast", typ. Han trodde att jag aldrig skulle prata med honom mer för så skulle han ha gjort. Det tog tid att ens kunna prata med honom för han var så upprörd, det är helknäppt. Jag är osäker på charmörtypen egentligen men alla vi känner är lika chockade som jag, de flesta trodde aldrig att det skulle hända och skulle det vara någon så skulle det vara jag som var otrogen. Jag tror att vi har gett sken av att vara det där lyckliga paret som jag trodde att vi var. När jag frågar säger han också att han var lycklig men att han träffade henne, hoppade i säng första natten och sen var han kär. han bedyrar att han aldrig varit otrogen innan. Jag är väldigt glad att det inte var jag som var det. Det dåliga samvetet kan han få ha och lida av bäst han vill. 

Jag reser egentligen mer själv än han men visst, vi reser båda mycket, inte minst i jobbet. Kvinnan har fått jobb här och hennes man ska följa med. Barnen är 3 och 9. Jag tycker att det verkar så hänsynslöst att inte berätta för mannen förrän han är här med barnen i ett nytt land...men jag vet inte deras omständigheter mer än så. Men jag är rädd att han drar med vårt barn in i ett bonusfamiljliv med två små andra barn som kommer till ett nytt land där de inte känner någon annan än mamma och pappa och så ska de separera och en ny man ska in i deras liv. Kvinnan verkar tycka att barnen får följa med bara på det hon gör, att de ska vara nöjda om hon är nöjd. Jag ser bara katastrof. 

Men jag antar att du har rätt i att jag behöver jobba på acceptansen. Men det är svårt. 

Tack för alla fina tips!!

Ja, det är min oro att de håller kvar för att bevisa något sen men det kan jag ju inte påverka. Det är Tyskland, lagarna skiljer sig inte åt så mycket men det kan ju finnas andra skäl. Hade det inte varit barn med i bilden hade jag klippt kontakten på ett halvår och sett vad som hänt sen. Nu går ju inte det. Tonåringen här en del problem i skolan  så är bara rädd att allt blir värre. Har bokat en tid med diakon nästa vecka och mannen har gått med på klargörande/avslutande samtal hos terapeut men vet inte om det ens är lönt nu eller bättre längre fram? 

Är det dumt att jag vill träffa henne? Jag är rädd att de inte är diskreta och tonåringen kommer hem och hittar henne där. Och de jobbar båda där jag pluggar och alltså är flera ggr i veckan..
jag vet inte riktigt vad jag ska säga men jag Vet att jag inte bara vill råka springa på dem

Det känns tveksamt med tanke på att hon nu jobbar på universitetet men ja, allt är ju möjligt. Jag funderar så mycket på hur mycket jag alls kan/bör fråga henne om situationen. Jag vill att hon förstår våra barns situation och vädja till att de anpassar sig till den men samt är det kanske att lägga mig i för mycket? Känns vanskligt att lita på att min man ska fixa att tänka klart nu, han är som sagt helt dopaminkickad, har jag tur kanske hon inte är fullt så uppe bland molnen. 

Det är också så svårt att bara ge upp och accepter! Vi har semestrar inplanerade med barnen i sommar, ska vi bara strunta i dem? 

Barnen vet redan att han har lämnat mig, jag bad honom berätta samma dag eftersom jag inte känner att jag skulle kunna hålla masken utan att vara ledsen. De vet dock inte att det finns en ny kvinna med en egen familj som är orsaken. Semestrarna är redan bokade, avtalade med barnen och så vidare. Den ena är en bilsemester, som jag tyvärr inte kan genomföra själv, den andra kanske jag kan åka med barnen själv på istället.

jag känner inte att jag har så mycket val annat än att träffa henne så fort som möjligt. Jag har funderat på om vi ska boka en tid hos en familjeterapeut senare. Men det kanske är läge att göra det redan nu? Jag har fått honom att skriva ihop en lista tillsammans med mig med saker som jag önskar oss som han har gått med på, till exempel att inte flytta ihop med henne på ett år och att vänta ett halvår med att berätta om den nya kvinnan
att han fortsättningsvis ska ha nära kontakt med och ansvara för kontakten med stora barnet som är hans bonusbarn. Att vi är vaksamma på att tonåringen inte spelade ut oss mot varandra och lite andra saker i samma anda.

jag tror jag önskar så himla mycket att någon skulle skriva att han kommer tillbaka men det kommer han inte att göra 😢 mitt huvud fattar men inte mitt hjärta

Det kommer att dröja åtminstone två veckor innan hon är här så att jag kan träffa henne. Jag ska fundera på saken. Vill bara inte riskera att stå på väg in på lektion och få en gråtattack för att hon dyker upp...

Semestern...ja, kanske ska jag bara avvakta och se. Det lockar inte att sitta i bil med honom i flera dygn även om jag helst av allt vill ha tillbaka honom. Kanske bara ska släppa tankarna på det tills dess, det är ändå 3 månader dit. 

Nu har jag meddelat närmsta kollegor och chef i alla fall och JA, fan vad det är orättvist att bli inslängd i den här skiten! Jag jobbar mest på distans så jag måste liksom skriva uttryckligen till dem men de är stöttande och kommer att hjälpa till att avlasta lite nu när jag inte kan tänka. Har bokat tid på vårdcentralen för att förhoppningsvis få några sömntabletter för jag blir galen av att inte sova och har skrivit till vår gamla familjeterapeut för att se om hon har tid. Mer än så här kan jag inte göra nu tror jag. 

Anonym (Kristallen) skrev 2025-04-25 14:32:56 följande:

Vad bra att du har berättat på jobbet och tagit tag i din krisreaktion, bra jobbat! 
När livet blir surrealistiskt kommer dock reaktionerna ofta i vågor.

Man kan känna sig nästan rationell och "together" ena dagen för att sen trilla ihop i en hög nästa. I synnerhet när man har barn som man ofta vill hålla masken för. Så var snäll mot dig själv och uttryck det du känner.

Svär ohämmat eller vråla när du är själv i bilen, ansträng dig fysiskt om du vill få ut ilskan, eller kanske du ska skriva ett brev där du får ur dig allt du vill säga till mannen även om det inte är läge att skicka det? Det man vara nyttigt att läsa om det brevet senare om han försöker tigga sig tillbaka. Eller bara gråt till en gammal film och ät glass om det känns så. Att känna och agera ut känslorna hjälper hjärnan att fatta att det här faktiskt händer.

Psykologerna skriver att det kan vara lika illa som ett dödsfall hos närstående att bli lämnad efter många år, och då brukar man ge rådet att inte ta några drastiska beslut om sitt liv under den första tiden. Tänk praktiskt och utgå från dels det du vill och dels det som är bra för barnen. Hitta dig själv i detta. Om en olycka hade skett och din man faktiskt hade gått bort, hur hade du levt livet vidare då? 

Det är inte omöjligt att din man kommer att ångra den här frivolten om 1-2 år, men det är inget du kan ta hänsyn till nu. Han har kastat ut dig i rymden på ett brutalt sätt och du behöver hitta syrgastuben själv nu och inte hålla andan i väntan på att han eventuellt kommer ihåg dig.

Helt utslängd i rymden ja, bra formulera, jag sparar det så jag kan fokusera på syrgastuben. Jag har en vän som hittade sin man död bredvid sig i sängen för något år sen. Sen dess har jag på allvar tänkt flera ggr i veckan på att aktivt uppskatta att min man lever och minnas det goda om han dör före mig. Jag hade överlevt det också. Men det hade varit färre frågetecken.

Läser om andra och eftersom jag skriver massor, inklusive dagbok, kan jag gå tillbaka och se hur jag själv tänkt, vad vi gjort mm. Har läst alla chattar mm. Fram till dagen efter att han träffat henne såg allt bra ut. Träffades nästan dagligen, messade mycket dagligen, proppfullt av kärleksförklarningar, dejter utan barnen, ett sexliv som fick ordentligt uppsving för 3 år sen, stöd, skämt och skratt. Sen hände något och jag trodde att det berodde på att en släkting till honom blev sjuk och dog. Trodde att han var djupt deprimerad och var ordenätligt orolig, har aldrig sett honom såhär. Och så var det detta. 

det är klart att detta är min version men även han säger att han bara blev blixtkär. Först hade de tänkt bara hålla det hemligt som en tillfällig affär men efter en månad eller så beslutade han att han vill ha en relation med henne. Dagen han berättade frågade jag om de har en relation. Hur vet man det frågade han. Och samtidigt har de bokat två utlandsresor. Är jag dum i huvudet som inte fattar? 

Jag får inte in i min skalle att jag bara ska släppa och gå vidare?

Det ligger viss sanning i det, jag har styrt en del och han ville inte bo isär men jag prioriterade barnen i det fallet. I början styrde jag mest, dels för att jag redan hade ett barn och var lite äldre men han sa bara: säg vad jag ska göra så gör jag det. Det funkade dåligt och vi jobbade på att han skulle uttrycka sin vilja. För ca 9 år sen blev jag utbränd en period och då kom han fram, tog en massa ansvar över beslut mm och balansen ändrades på ett positivt sätt. Sedan dess har jag försökt backa och han kliva fram och jag trodde att vi var på en bra plats där.

Men det kan vara att saknaden av att bo ihop, äga ett hem och ha det där konventionella livet ändå var så stor i honom oavsett orsaken till att det blev som det blev. Han har gått med på terapisamtal så jag tänker att det är en fråga som känns viktig att reda ut där och jag ska ta upp mitt eventuella styrande, det kan vara så att han behöver hitta vem han är utan mig, jag kan på något sätt ändå ha stor förståelse för det även om han inte hade behövt knulla till sig den friheten. 

Men den nya kvinnan är (i hans ögon, bara hans beskrivning) mycket mer bestämd än jag, har ganska högljudda åsikter och han återkommer hela tiden till: "det kommer hon inte att vilja/det kommer att leda till konflikt/så vill hon inte ha det, det kommer bli bråk". Kanske saknar han att bli bossad med? Jag vet att det låter knäppt men det relationen gett mig är bland annat att jag blivit annorlunda. tonat ner min ilskna sida, vi har på allvar inte bråkat på minst två år. Det låter ju helt sjukt att det skulle vara ett problem men kanske saknar han det där? Jag för min del har njutit av friden, det har varit så mycket annat att kämpa med så att vi har hållit ihop har varit skönt och jag känner att jag blivit mer en person jag vill vara: inte konfliktsökande, inte sökt bekräftelse genom en massa tjafs. 

Jag tror att jag har brytt mig vad han tycker. Själva giftemålet var hans önskan från början. Jag gick med på att döpa barnet fast jag hade betänkligheter. Han har kunnat fixa med sin karriär, när gemensamma barnet var 6 var han borta 5 veckor över sommaren för att han hade en önskan om att få jobba i ett annat land. Jag har stöttat allt han velat ta sig för och det har varit ömsesidigt. Både han och jag har långpendlat under tider som betytt att den andre fått ha lite mer egen markservice oavsett om vi bott ihop eller inte. Jag har de senaste 10 åren aldrig någonsin sagt nej till något han velat göra, vare sig med mig eller utan. 

Men jag har ju också haft egna önskningar, jag har tänkt att vi kompromissat där. För mig var det en stor och viktig sak att han skulle ta ansvar för relationen med sitt bonusbarn vilket han tyckte var svårt eftersom hens pappa försökte förstöra hela tiden. Jag menar att han är den vuxne och han ansträngde sig och idag har de en relation, han är en stadig vuxen i hens liv som barnet litar på och känner sig trygg med. Men kanske målar jag allt rosa i efterhand. 

Ja, det känns som om det snabbt går utför. Det blir som en helt annan människa. 

Vi bestämde inledningsvis att vi skulle ses och äta en gång i veckan under en övergångsperiod för barnens skull. Även om vi inte bott ihop har vi ju setts nästan varje dag så det blir väldigt abrupt. Han var med på det men nu hör han inte av sig...han åker på onsdag och är borta resten av veckan och det är svårt att tänka: ska jag påminna honom (det har gåttt 2 veckor nu) eller låta bli? Det känns som att HAN borde ta ansvar för detta, å andra sidan: om han varit psykotisk på riktigt hade jag ju inte förväntat mig det  

Sonen mår verkligen inte bra. Han är ju tonåring så det är mycket som spelar in med kompisar, skola mm men antar att detta inte bidrar positivt. 

Har bestämt mig för att träffa honom och kvinnan när de kommer tillbaka nästa vecka om jag kan. Jag ser det som min enda chans att göra mig en egen uppfattning om läget. Min man kan ju ha uppfattat/förmedlat en bild av henne som inte stämmer. Också enda chansen att vädja till att hon inte tappar huvudet gällande något av barnen. Som någon skrev: hon skiter säkert i mina barn men det vet jag ju inte förrän jag pratat med henne. Han kanske vinner något på att beskriva henne som "värre" än hon är, medvetet eller inte. 

Någon måste väl ändå försöka vara vuxen i det här tänker jag. Känns orättvist att det ska vara jag men jag vill inte offra ungarna på rättvisans altare. 

Tack för dina ord. Jag ska ta hjälp av en vän som själv varit "den andra kvinnan" och därmed har det perspektivet och där det gick bra, även för barnen. Jag tänker att allt fokus ligger på barnen, resten måste jag hålla mig ifrån att lägga mig i och just nu känns det inte så svårt. 

Men jag funderar på det här med att introducera en ny partner för tonåringen, när är det läge för det? Man hör ju hela tiden om att det kan bli fel och förstärka någon sorts partiskhet hos barnen vilket jag verkligen, verkligen inte vill uppmuntra. Men jag vill ju heller inte försöka få dem att fördröja det om det inte finns någon vits utifrån barnen. 

Hur har ni andra gjort med det? Den enda erfarenheten jag har är storas pappa som introducerade nya på löpande band väldigt snabbt och där allt egentligen gjordes utifrån att han var arg för att jag lämnat honom. Jag tänker att jag är i ett bättre läge nu, jag är ju ganska maktlös men känns ändå svårt att se barnens relation till sin pappa haverera och bara titta på, det vill jag helst inte. Och jag fattar att han inte kan tänka helt 100 nu. Det gör mig arg men jag jobbar på det, att acceptera det och se vad jag kan ta för ansvar och hålla den ilskan borta från både honom och barnen. 

Det känns extremt tungt att han åker på semester nu en vecka med henne bara två veckor efter att han berättat för mig  Men parterapi är bokad så någon form av rätsida på situationen för barnen hoppas jag att vi ska kunna få till. 

En av det värsta sakerna är att situationen fått mig att känna sån ilska och hat. Jag är inte en hatfylld person annars, avskyr de här känslorna, att jag vill hämnas och/eller vara elak. Känns orättvist att jag ska behöva ha dem också...jag fattar att jag bestämmer över dem själv och jag gör vad jag kan för att inte låta dem slå rot men det är fan svårt!

Jag vet att man inte ska vädja men jag gjorde det nu ändå. Vädjade till honom att verkligen tänka efter under den här veckan och prata med henne om vad han vill och vad de vill och hur de ska kunna göra så att det blir så bra som möjligt för alla barn som är inblandade. Han sa "ja, men sonen stöter ju på mig med olika personer ibland på stan" och menade att det inte nödvändigtvis gör något. Jag tror inte att sonen är så dum i huvudet att han inte kommer att fatta. Är man förälskad brukar det liksom lysa ur ögonen på en när man är i närheten av den andre. Men skit samma. Det som oroar mig är att sonen ska komma hem och hitta dem i säng typ, det skulle inte vara bra alls. Jag har så svårt att bara släppa att försöka få honom (dem?) att fatta det och sansa sig lite, de kan ju vara någon annanstans utan problem, hon har ett studentrum, no problem! Ändå hade han redan tagit hem henne några gånger. Känns sjukt illa att jag bara bor 50 meter därifrån, att hon varit där när jag t ex hade kunnat dyka upp