Helt chockad

Jag har lite svårt att föreställa mig att han gjort detta innan. Dagen efter var han så nervös att jag trodde att han höll på att få panikattack, kunde inte sitta stilla, var allmänt uppjagad mm. Till saken hör att en nära släkting just då ligger för döden och dör ganska nära inpå så jag funderade på om det kunde vara det men tydligen inte bara. 

Det känns som om han mådde värre än jag av otroheten. Lite som att han själv tänkt: det kommer jag aldrig att göra men nu får jag "stå mitt kast", typ. Han trodde att jag aldrig skulle prata med honom mer för så skulle han ha gjort. Det tog tid att ens kunna prata med honom för han var så upprörd, det är helknäppt. Jag är osäker på charmörtypen egentligen men alla vi känner är lika chockade som jag, de flesta trodde aldrig att det skulle hända och skulle det vara någon så skulle det vara jag som var otrogen. Jag tror att vi har gett sken av att vara det där lyckliga paret som jag trodde att vi var. När jag frågar säger han också att han var lycklig men att han träffade henne, hoppade i säng första natten och sen var han kär. han bedyrar att han aldrig varit otrogen innan. Jag är väldigt glad att det inte var jag som var det. Det dåliga samvetet kan han få ha och lida av bäst han vill. 

Jag reser egentligen mer själv än han men visst, vi reser båda mycket, inte minst i jobbet. Kvinnan har fått jobb här och hennes man ska följa med. Barnen är 3 och 9. Jag tycker att det verkar så hänsynslöst att inte berätta för mannen förrän han är här med barnen i ett nytt land...men jag vet inte deras omständigheter mer än så. Men jag är rädd att han drar med vårt barn in i ett bonusfamiljliv med två små andra barn som kommer till ett nytt land där de inte känner någon annan än mamma och pappa och så ska de separera och en ny man ska in i deras liv. Kvinnan verkar tycka att barnen får följa med bara på det hon gör, att de ska vara nöjda om hon är nöjd. Jag ser bara katastrof. 

Men jag antar att du har rätt i att jag behöver jobba på acceptansen. Men det är svårt. 

Tack för alla fina tips!!

Ja, det är min oro att de håller kvar för att bevisa något sen men det kan jag ju inte påverka. Det är Tyskland, lagarna skiljer sig inte åt så mycket men det kan ju finnas andra skäl. Hade det inte varit barn med i bilden hade jag klippt kontakten på ett halvår och sett vad som hänt sen. Nu går ju inte det. Tonåringen här en del problem i skolan  så är bara rädd att allt blir värre. Har bokat en tid med diakon nästa vecka och mannen har gått med på klargörande/avslutande samtal hos terapeut men vet inte om det ens är lönt nu eller bättre längre fram? 

Är det dumt att jag vill träffa henne? Jag är rädd att de inte är diskreta och tonåringen kommer hem och hittar henne där. Och de jobbar båda där jag pluggar och alltså är flera ggr i veckan..
jag vet inte riktigt vad jag ska säga men jag Vet att jag inte bara vill råka springa på dem

Det känns tveksamt med tanke på att hon nu jobbar på universitetet men ja, allt är ju möjligt. Jag funderar så mycket på hur mycket jag alls kan/bör fråga henne om situationen. Jag vill att hon förstår våra barns situation och vädja till att de anpassar sig till den men samt är det kanske att lägga mig i för mycket? Känns vanskligt att lita på att min man ska fixa att tänka klart nu, han är som sagt helt dopaminkickad, har jag tur kanske hon inte är fullt så uppe bland molnen. 

Det är också så svårt att bara ge upp och accepter! Vi har semestrar inplanerade med barnen i sommar, ska vi bara strunta i dem? 

Barnen vet redan att han har lämnat mig, jag bad honom berätta samma dag eftersom jag inte känner att jag skulle kunna hålla masken utan att vara ledsen. De vet dock inte att det finns en ny kvinna med en egen familj som är orsaken. Semestrarna är redan bokade, avtalade med barnen och så vidare. Den ena är en bilsemester, som jag tyvärr inte kan genomföra själv, den andra kanske jag kan åka med barnen själv på istället.

jag känner inte att jag har så mycket val annat än att träffa henne så fort som möjligt. Jag har funderat på om vi ska boka en tid hos en familjeterapeut senare. Men det kanske är läge att göra det redan nu? Jag har fått honom att skriva ihop en lista tillsammans med mig med saker som jag önskar oss som han har gått med på, till exempel att inte flytta ihop med henne på ett år och att vänta ett halvår med att berätta om den nya kvinnan
att han fortsättningsvis ska ha nära kontakt med och ansvara för kontakten med stora barnet som är hans bonusbarn. Att vi är vaksamma på att tonåringen inte spelade ut oss mot varandra och lite andra saker i samma anda.

jag tror jag önskar så himla mycket att någon skulle skriva att han kommer tillbaka men det kommer han inte att göra 😢 mitt huvud fattar men inte mitt hjärta

Det kommer att dröja åtminstone två veckor innan hon är här så att jag kan träffa henne. Jag ska fundera på saken. Vill bara inte riskera att stå på väg in på lektion och få en gråtattack för att hon dyker upp...

Semestern...ja, kanske ska jag bara avvakta och se. Det lockar inte att sitta i bil med honom i flera dygn även om jag helst av allt vill ha tillbaka honom. Kanske bara ska släppa tankarna på det tills dess, det är ändå 3 månader dit. 

Nu har jag meddelat närmsta kollegor och chef i alla fall och JA, fan vad det är orättvist att bli inslängd i den här skiten! Jag jobbar mest på distans så jag måste liksom skriva uttryckligen till dem men de är stöttande och kommer att hjälpa till att avlasta lite nu när jag inte kan tänka. Har bokat tid på vårdcentralen för att förhoppningsvis få några sömntabletter för jag blir galen av att inte sova och har skrivit till vår gamla familjeterapeut för att se om hon har tid. Mer än så här kan jag inte göra nu tror jag. 

Anonym (Kristallen) skrev 2025-04-25 14:32:56 följande:

Vad bra att du har berättat på jobbet och tagit tag i din krisreaktion, bra jobbat! 
När livet blir surrealistiskt kommer dock reaktionerna ofta i vågor.

Man kan känna sig nästan rationell och "together" ena dagen för att sen trilla ihop i en hög nästa. I synnerhet när man har barn som man ofta vill hålla masken för. Så var snäll mot dig själv och uttryck det du känner.

Svär ohämmat eller vråla när du är själv i bilen, ansträng dig fysiskt om du vill få ut ilskan, eller kanske du ska skriva ett brev där du får ur dig allt du vill säga till mannen även om det inte är läge att skicka det? Det man vara nyttigt att läsa om det brevet senare om han försöker tigga sig tillbaka. Eller bara gråt till en gammal film och ät glass om det känns så. Att känna och agera ut känslorna hjälper hjärnan att fatta att det här faktiskt händer.

Psykologerna skriver att det kan vara lika illa som ett dödsfall hos närstående att bli lämnad efter många år, och då brukar man ge rådet att inte ta några drastiska beslut om sitt liv under den första tiden. Tänk praktiskt och utgå från dels det du vill och dels det som är bra för barnen. Hitta dig själv i detta. Om en olycka hade skett och din man faktiskt hade gått bort, hur hade du levt livet vidare då? 

Det är inte omöjligt att din man kommer att ångra den här frivolten om 1-2 år, men det är inget du kan ta hänsyn till nu. Han har kastat ut dig i rymden på ett brutalt sätt och du behöver hitta syrgastuben själv nu och inte hålla andan i väntan på att han eventuellt kommer ihåg dig.

Helt utslängd i rymden ja, bra formulera, jag sparar det så jag kan fokusera på syrgastuben. Jag har en vän som hittade sin man död bredvid sig i sängen för något år sen. Sen dess har jag på allvar tänkt flera ggr i veckan på att aktivt uppskatta att min man lever och minnas det goda om han dör före mig. Jag hade överlevt det också. Men det hade varit färre frågetecken.

Läser om andra och eftersom jag skriver massor, inklusive dagbok, kan jag gå tillbaka och se hur jag själv tänkt, vad vi gjort mm. Har läst alla chattar mm. Fram till dagen efter att han träffat henne såg allt bra ut. Träffades nästan dagligen, messade mycket dagligen, proppfullt av kärleksförklarningar, dejter utan barnen, ett sexliv som fick ordentligt uppsving för 3 år sen, stöd, skämt och skratt. Sen hände något och jag trodde att det berodde på att en släkting till honom blev sjuk och dog. Trodde att han var djupt deprimerad och var ordenätligt orolig, har aldrig sett honom såhär. Och så var det detta. 

det är klart att detta är min version men även han säger att han bara blev blixtkär. Först hade de tänkt bara hålla det hemligt som en tillfällig affär men efter en månad eller så beslutade han att han vill ha en relation med henne. Dagen han berättade frågade jag om de har en relation. Hur vet man det frågade han. Och samtidigt har de bokat två utlandsresor. Är jag dum i huvudet som inte fattar? 

Jag får inte in i min skalle att jag bara ska släppa och gå vidare?

Det ligger viss sanning i det, jag har styrt en del och han ville inte bo isär men jag prioriterade barnen i det fallet. I början styrde jag mest, dels för att jag redan hade ett barn och var lite äldre men han sa bara: säg vad jag ska göra så gör jag det. Det funkade dåligt och vi jobbade på att han skulle uttrycka sin vilja. För ca 9 år sen blev jag utbränd en period och då kom han fram, tog en massa ansvar över beslut mm och balansen ändrades på ett positivt sätt. Sedan dess har jag försökt backa och han kliva fram och jag trodde att vi var på en bra plats där.

Men det kan vara att saknaden av att bo ihop, äga ett hem och ha det där konventionella livet ändå var så stor i honom oavsett orsaken till att det blev som det blev. Han har gått med på terapisamtal så jag tänker att det är en fråga som känns viktig att reda ut där och jag ska ta upp mitt eventuella styrande, det kan vara så att han behöver hitta vem han är utan mig, jag kan på något sätt ändå ha stor förståelse för det även om han inte hade behövt knulla till sig den friheten. 

Men den nya kvinnan är (i hans ögon, bara hans beskrivning) mycket mer bestämd än jag, har ganska högljudda åsikter och han återkommer hela tiden till: "det kommer hon inte att vilja/det kommer att leda till konflikt/så vill hon inte ha det, det kommer bli bråk". Kanske saknar han att bli bossad med? Jag vet att det låter knäppt men det relationen gett mig är bland annat att jag blivit annorlunda. tonat ner min ilskna sida, vi har på allvar inte bråkat på minst två år. Det låter ju helt sjukt att det skulle vara ett problem men kanske saknar han det där? Jag för min del har njutit av friden, det har varit så mycket annat att kämpa med så att vi har hållit ihop har varit skönt och jag känner att jag blivit mer en person jag vill vara: inte konfliktsökande, inte sökt bekräftelse genom en massa tjafs. 

Jag tror att jag har brytt mig vad han tycker. Själva giftemålet var hans önskan från början. Jag gick med på att döpa barnet fast jag hade betänkligheter. Han har kunnat fixa med sin karriär, när gemensamma barnet var 6 var han borta 5 veckor över sommaren för att han hade en önskan om att få jobba i ett annat land. Jag har stöttat allt han velat ta sig för och det har varit ömsesidigt. Både han och jag har långpendlat under tider som betytt att den andre fått ha lite mer egen markservice oavsett om vi bott ihop eller inte. Jag har de senaste 10 åren aldrig någonsin sagt nej till något han velat göra, vare sig med mig eller utan. 

Men jag har ju också haft egna önskningar, jag har tänkt att vi kompromissat där. För mig var det en stor och viktig sak att han skulle ta ansvar för relationen med sitt bonusbarn vilket han tyckte var svårt eftersom hens pappa försökte förstöra hela tiden. Jag menar att han är den vuxne och han ansträngde sig och idag har de en relation, han är en stadig vuxen i hens liv som barnet litar på och känner sig trygg med. Men kanske målar jag allt rosa i efterhand. 

Ja, det känns som om det snabbt går utför. Det blir som en helt annan människa. 

Vi bestämde inledningsvis att vi skulle ses och äta en gång i veckan under en övergångsperiod för barnens skull. Även om vi inte bott ihop har vi ju setts nästan varje dag så det blir väldigt abrupt. Han var med på det men nu hör han inte av sig...han åker på onsdag och är borta resten av veckan och det är svårt att tänka: ska jag påminna honom (det har gåttt 2 veckor nu) eller låta bli? Det känns som att HAN borde ta ansvar för detta, å andra sidan: om han varit psykotisk på riktigt hade jag ju inte förväntat mig det  

Sonen mår verkligen inte bra. Han är ju tonåring så det är mycket som spelar in med kompisar, skola mm men antar att detta inte bidrar positivt. 

Har bestämt mig för att träffa honom och kvinnan när de kommer tillbaka nästa vecka om jag kan. Jag ser det som min enda chans att göra mig en egen uppfattning om läget. Min man kan ju ha uppfattat/förmedlat en bild av henne som inte stämmer. Också enda chansen att vädja till att hon inte tappar huvudet gällande något av barnen. Som någon skrev: hon skiter säkert i mina barn men det vet jag ju inte förrän jag pratat med henne. Han kanske vinner något på att beskriva henne som "värre" än hon är, medvetet eller inte. 

Någon måste väl ändå försöka vara vuxen i det här tänker jag. Känns orättvist att det ska vara jag men jag vill inte offra ungarna på rättvisans altare. 

Tack för dina ord. Jag ska ta hjälp av en vän som själv varit "den andra kvinnan" och därmed har det perspektivet och där det gick bra, även för barnen. Jag tänker att allt fokus ligger på barnen, resten måste jag hålla mig ifrån att lägga mig i och just nu känns det inte så svårt. 

Men jag funderar på det här med att introducera en ny partner för tonåringen, när är det läge för det? Man hör ju hela tiden om att det kan bli fel och förstärka någon sorts partiskhet hos barnen vilket jag verkligen, verkligen inte vill uppmuntra. Men jag vill ju heller inte försöka få dem att fördröja det om det inte finns någon vits utifrån barnen. 

Hur har ni andra gjort med det? Den enda erfarenheten jag har är storas pappa som introducerade nya på löpande band väldigt snabbt och där allt egentligen gjordes utifrån att han var arg för att jag lämnat honom. Jag tänker att jag är i ett bättre läge nu, jag är ju ganska maktlös men känns ändå svårt att se barnens relation till sin pappa haverera och bara titta på, det vill jag helst inte. Och jag fattar att han inte kan tänka helt 100 nu. Det gör mig arg men jag jobbar på det, att acceptera det och se vad jag kan ta för ansvar och hålla den ilskan borta från både honom och barnen. 

Det känns extremt tungt att han åker på semester nu en vecka med henne bara två veckor efter att han berättat för mig  Men parterapi är bokad så någon form av rätsida på situationen för barnen hoppas jag att vi ska kunna få till. 

En av det värsta sakerna är att situationen fått mig att känna sån ilska och hat. Jag är inte en hatfylld person annars, avskyr de här känslorna, att jag vill hämnas och/eller vara elak. Känns orättvist att jag ska behöva ha dem också...jag fattar att jag bestämmer över dem själv och jag gör vad jag kan för att inte låta dem slå rot men det är fan svårt!

Jag vet att man inte ska vädja men jag gjorde det nu ändå. Vädjade till honom att verkligen tänka efter under den här veckan och prata med henne om vad han vill och vad de vill och hur de ska kunna göra så att det blir så bra som möjligt för alla barn som är inblandade. Han sa "ja, men sonen stöter ju på mig med olika personer ibland på stan" och menade att det inte nödvändigtvis gör något. Jag tror inte att sonen är så dum i huvudet att han inte kommer att fatta. Är man förälskad brukar det liksom lysa ur ögonen på en när man är i närheten av den andre. Men skit samma. Det som oroar mig är att sonen ska komma hem och hitta dem i säng typ, det skulle inte vara bra alls. Jag har så svårt att bara släppa att försöka få honom (dem?) att fatta det och sansa sig lite, de kan ju vara någon annanstans utan problem, hon har ett studentrum, no problem! Ändå hade han redan tagit hem henne några gånger. Känns sjukt illa att jag bara bor 50 meter därifrån, att hon varit där när jag t ex hade kunnat dyka upp  

Tack för tipset. De flesta har sagt åt mig att vi ska vänta med att berätta, det blir för mycket att ta in och riskerar att han "tar parti" men det du säger är ju också sant att det kanske faktiskt gör det hela mer begripligt. För det tror jag inte att det är nu. Vi har tid i parterapi nästa vecka, tänker att jag tar upp det där också men tack för en annan synvinkel. 

Jag känner att jag är i stor sorg. Jag åker iväg till kyrkogården en timme om dagen och gråter ut när barnen inte är med, även när jag är själv hemma. Jag har sänkt kraven på mig själv och bett om hjälp och delegerat och skriver massor. Jag har en tendens att intellektualisera men jag försöker att också vara i känslorna när utrymme finns. 

Ja, det handlar verkligen om vågor av känslor. Idag läste jag tidningen, kom till dödsannonserna och såg att någon benämnts som "livskamrat" och det bara rasade eftersom det är så jag sett på min man, som min livskamrat. Någon som jag ska följas åt med genom livet och nu blir det antagligen inte så. 

Jag såg att han tagit bort mina inlägg från Facebook men också märkligt nog, raderat inlägg i vår sms-konversation där han skriver att han ska på middag men den kvinnan han sen låg med. Just de meddelandena är borta men inga andra, det känns som om jag håller på att bli knäpp men eftersom jag vet vilket datum det gäller och också ordagrant tidigare när jag gick igenom allt skrivit ner det så måste det vara så att han rensat där också...? Men så skumt.

Oavsett: jag har varit ute och roat mig och tar hand om mig själv och mitt och barnens liv. Jag skriver mycket och tror att det hjälper men även det där med att omge sig med vänner, gråta men också göra roliga saker har ändå hjälpt. Det har snart gått tre veckor och även om jag fortfarande drömmer mardrömmar sover jag åtminstone. Jag är ledsen men inte konstant förtvivlad. Tack för allt ert stöd och nya perspektiv. 

Ja, det är mycket som är irrationellt i en skilsmässa...men imorgon är det parterapi och vi hade ett långt bra samtal igår. Jag vill så förtvivlat gärna undgå de sedvanliga bråken och bitterheten. Ett av mina barn fick sitt liv förstört pga. det med sin pappa, jag kan inte tänka mig en upprepning med den yngste (även om den pappan inte har missbruksproblem som så klart ställde till det i första fallet). 

Jag hoppas att vi kan få till ett fungerande samarbete, nu har sonen i alla fall sett oss tillsammans en längre stund under inte så stela omständigheter och vi ska ses i veckan för middag med barnen, det känns bra. Oron för barnen gnager liksom hela tiden. 

Kvinnan vill fortfarande inte träffa mig men jag känner att jag vill stå på mig också för min egen självrespekt. Jag fattar att hon inte var ute efter att sabba mitt äktenskap men jag kan tycka att när hon nu bidragit till det är det väl ändå en artighet hon kan ge mig att få träffa henne under ordnade omständigheter istället för att jag springer på henne på jobbet/skolan eller i allra värsta fall när jag är med barnen? 

Jag gråter fortfarande dagligen och det krävs ganska lite för att få igång tårarna. Jag tror att jag kan klara ett sådant möte bättre bara jag får träffa henne och säga hej typ. Och att min man inte behöver vara med. Jag är inte ute efter att berätta för henne vilken skada som skett utan att möta henne som en mamma möter en annan. Jag har förstått på min man att hon mycket väl kan tänka sig att flytta ihop så fort hon stigit iland med familjen i Sverige. Han säger att han inte vill det eftersom han inte tror att det är bra men det är ju svårt för mig att lita på. 

Ja, det kostar på. Vi var ute och åt med barnen ikväll eftersom jag fyller år. Det gick bra, han hade t.o.m. köpt en bra present och vi kunde prata mest med och om barnen men det var inte så stelt som jag befarat. Nästan som vanligt bara att jag inte kan röra honom vilket jag annars gjort mycket och ofta. Parterapi är imorgon. Det känns ok, till skillnad från med barnen så gör det ju inget om jag börjar gråta där. 

Men ja, det kostar på. Men det är också SÅ värt att se barnen slappna av. Stora ska övningsköra med honom i helgen och lilla verkade märkbart lättad. Det går. 

Ja, jag drabbades av en enorm sorg av att se dem tillsammans. Träffade dem tidigare ikväll. Först vägrade hon träffa mig, sen vägrade hon utan mannen. Hon skrev att hon "inte orkar med ett emotionellt jobbigt samtal" men kunde tänka sig att bara säga hej. När vi sågs föreslog jag att vi ändå skulle gå en sväng utan honom, men det ville hon verkligen inte. Hon bara upprepade hur "emotional and difficult" det här var för henne. MEN. Jag frågade om framtiden. Nej, hon har inte tänkt berätta för sin man förrän han är på plats. Nej, hon har inte tänkt flytta ihop med min man direkt. Nej, detta var ingenting hon roade sig med hon vill verkligen vara med min man, hon menar allvar. 

Ja, då vet jag det. Hon var så skakis och rädd att det var helt sjukt. Som om det var mest synd om henne, total offerkofta. När jag ställde frågor vände hon sig till min man och sa "du kan svara på detta" "han kan svara på det för jag klarar inte det här". Herregud. Det stod klart att där jag ser en ganska osäker men snäll man ser hon en riddare i skinande rustning. Jag hade trott att han ville ha någon som bossar över honom men efter samtal hos parterapeut idag och mötet med henne insåg jag att han vill ha någon som behöver honom på ett annat sätt än jag kanske gör. Hon bad mig om en kram när vi skulle skiljas och jag gav henne en. Det kommer att kännas 1000 ggr lättare att gå till universitetet nu när jag vet vem hon är om jag stöter på henne. Även om jag kan tycka att om man fuckar upp någons äktenskap så kanske man kan brösta det lite mer än att krypa ihop och tycka synd om sig själv. Nåja. En sådan person kan jag aldrig konkurrera med, jag är inte den typen och är det det han vill ha eller behöver så får det vara så. 

Igår var vi ute och åt med kidsen, det gick rätt bra. Idag samtal med parterapeuten som pekade ut att om min man bara sagt att han önskade mer tid med mig hade vi kanske inte varit i den här situationen. "Du har verkligen haft otur" sa han till mig. Jo, tjena. Det var också tydligt att min man tycker att han bränt alla broar med mig genom sitt beteende, oavsett vad jag tycker eller önskar. 

Men jag känner mig nöjd. Även om det gör sjukt ont så är jag inte orolig på det sättet mer. Känns som att det blev verkligare av att se dem tillsammans och att det kanske hjälper mig att komma vidare. 

Jag har sedan tidigare en resa med vänner på tre dagar inplanerad i slutet av maj och i slutet av juni en egen skrivvecka i solen så det kommer att finnas tid till återhämtning på det sättet. Stressen och magont håller igång mig delvis men jag märker att när jag är på föreläsningar kan jag koppla bort helt så det är ganska skönt, det är åtminstone 2-3 ggr i veckan. Har en fantastisk diakon att prata med.

Jag tror att det blir lite lättare nu också, det jag velat göra har jag gjort, nu får tiden göra sitt. Jag är tacksam över att allt i mitt liv inte är upphängt på honom, även om stor del var det. Jag antar att det med tiden kommer att kännas mindre och mindre akut men gå i vågor. Men det skrämmer när jag läser om folk där det tagit år att komma tillbaka...